Vätternrundan 2015

Vid lunchtid på fredagen bar det av söderut efter att jag plockat upp Jocke i Handen. Ytterligare en helg i Motala och min tredje Vätternrunda stod för dörren.

Väl framme i Motala checkade vi in boendet, samma lägenhet någon kilometer från start som förra året. Perfekt när det är nattstart som gäller. Vi knatade ner mot mässtältet för nummerlappsutdelningen. Men i år måste något gått snett. Normalt fungerar denna utdelning klanderfritt, med många ”fållor” indelade efter vilket startnummer man har. Det brukar flyta på riktigt bra. Men nu var kön sanslöst lång, och det verkade bara vara två bemannade diskar som delade ut startkitten. Dåligt.

Till slut hade vi i alla fall våra lappar och chip, och tog den sedvanliga rundan genom Team Sportia-butiken. Men det blev inget shoppat den här gången. Vi har ju liksom börjat fylla behoven av kläder och liknande efter några års cykling nu. Istället sökte vi upp Jockes kamrat Richard som han korsat Nicaragua tillsammans med i SVTs serie Mot alla Odds under hösten 2012. Richard med vänner skulle också köra rundan i år, och vi bestämde oss för att käka lite middag tillsammans innan vi knallade hemmåt och började förberedelserna för nattens cykling. Det blev en ordentlig portion pasta och lite uppsnack på samma lilla hak runt hörnet som förra året.

Efter lite vila i soffan och faktiskt någon timme sömn eller två var det så dags att gå upp igen. Vi tog alla faktiskt en varsin snabb dusch där mitt i natten för att fräscha upp oss lite. På med cykelmunderingen och ut i natten för att rulla ned mot start någon kilometer in till centrum. Klockan 02:00 rullade vi iväg i med knappt någon vind alls och cirka 12 grader i luften. Helt okej förutsättningar för en trevlig runda.

Det kändes på samma sätt som tidigare år. Stämningen är upptrissad, alla är sugna på att komma iväg och man ligger tillsammans i startgruppen och småsnackar lite på väg ut ur Motala i mörkret. Väl ute på landsvägen dras fältet ut, tystnaden lägger sig över klungan och det enda som hörs är hjulens brus mot gatan och ett och annat högljutt frihjulsknatter. Framför oss ligger ett rött pärlband av cyklister, och bakom ett vitt. Alla fokuserar på sin cykling, något som behövs i mörkret när sikten är begränsad trots mängden lysen. Kort sagt kändes det underbart.

I år hade vi väl ingen riktig plan för rundan. MP var med på sitt första varv och liksom vår egen första gång hade inte riktigt koll på vad som väntade utan ville bara ”ta sig runt” med hedern i behåll. Så han fick hålla tempot, och säga till om Jocke och jag på tandemcykeln drog upp farten för mycket. Vilket fungerade bra hela varvet runt, även om vi ibland fick lite feeling och öste på, med vetskapen om att det kom en depå snart där MP skulle rulla ifatt igen.

Inte heller depåstoppen hade vi planerat på något sätt, men vi hade väl snackat om att köra ner till Jönköping i ett streck. Nu blev det inte riktigt så. Redan i Ödeshög var det en av oss som blev lite nödig och behövde göra tvåan. Det var undertecknad. Så där blev det ett stopp med lite kaffe och toalettbesök. Sedan fortsatte turen mot Gyllene Uttern där första mellantiden tas, och där MPs föräldrar hade tagit sig ut i arla morgonstund för att möta oss någon gång strax efter fyra på morgonen.

Vi passerade vidare genom Gränna som gick utan problem denna gång (växelvajerbrott första året, vurpa som jag missade med en hårsmån andra året). Nu kändes det också ganska kallt på vissa sträckor i gryningen. Vackra dimbankar låg här och var på fälten längs vägen och temperaturen var nog ner mot en sex grader på några ställen. Och här, i några av backarna mellan Gränna och Jönköping stod vi på ordentligt, och rullade om några stora klungor i 70 blås. Med glada tillrop som resultat. Kul!

Den här gången hoppade jag över maten i Jönköping, och fyllde bara på vätska, både på plats och i flaskorna. Jag var helt enkelt inte hungrig, och kände att jag hade tillräckligt med energi kvar i kroppen. Trots det blev det ändå ett lite längre stopp, vi hade helt enkelt ingen brådska. Det är faktiskt ganska skönt att inte stressa sig igenom depåerna när man väl stannar måste jag erkänna.

Nu fortsatte turen norrut, och som vanligt hoppade vi över depån i Fagerhult och siktade istället på Hjo. På vägen dit hamnade vi emellanåt lite i ingemansland. Samtidigt som det är kul. trevligt och bekvämt att hänga på klungor så är det också ganska skönt att ligga själv ibland också. Man kan släppa fokus på cyklisterna omkring en, slappna av och bara njuta av cykelturen. Släppa bromsgreppen och helt enkelt rulla på i eget tempo där i morgonsolen. Men emellanåt dök det upp många bra klungor att hänga med en bit.

Det här med klungor i Vätternrundan är ju ett kapitel för sig. De får ofta dåligt rykte då en del kommer i hög fart och gör snäva omkörningar med folk gastandes ”håll till hööööger!!”. Många mindre snabba cyklister och ofta de som inte är vana att köra i klunga och dessutom ser på rundan mer som en trevlig cykeltur än att jaga tid blir delvis rädda och delvis irriterade på uppträdandet. Med rätta kan jag tycka. I år hade det däremot drivits en kampanj på sociala medier om hur dessa snabba klungor bör agera i omkörningssituationerna för att både bli säkrare och även undvika irritation. Jag tycker det lyckades bra. De allra flesta klungor förvarnade tidigt att de kom, ropade omkörning istället för att de omkörda ska hålla höger, och de höll även ut längre innan de började svänga in vilket gjorde att svansen i klungan inte skar in precis framför framhjulet på de omkörda. Allt som allt blev dessa situationer så mycket trevligare. Stort tack till de klubbar som ansträngt sig för att kampanja för detta bland sina medlemmar och även på Facebook, bloggar och forum!

Väl framme i Hjo blev det ett länge stopp efter lasagnen än vad vi kanske tänkt oss. Solen sken och det var så skönt att slappna av där i gräset i hamnen en stund. Dessutom var det någon som blev skitnödig igen. Helt klart hade jag inte lyckats tajma matsmältningsapparaten lika bra som jag brukar, jag klarar ju normalt hela rundan utan problem utan att behöva göra nummer två.

Efter sol och nästan lite slumrande i gräset drog vi vidare. Karlsborg hoppade vi över, men i Boviken stannade vi till och träffade Richard & co. Vi bestämde oss för att slå följe med varandra in mot Motala, något som var riktigt trevligt. Med lite fartlek då och då (av någon konstig anledning måste vi ju försöka hävda oss styrkemässigt mot varandra) kämpade vi oss vidare runt toppen på Vättern. Depån vid Hammarsundet hoppade vi över även detta år men Medevi är så inbjudande med sitt stora fält i depån när det är sol och varmt. Det blev ett långt stopp igen. Med kaffe, saft, honungsbullar, blåbärssoppa och vila i gräset.

Med bara några mil kvar började vi ana mållinjen. Och med 15km kvar bestämde Jocke och jag oss för att spurta sista biten. Vi tog klunga efter klunga med bra fart, cyklade om dem i uppförsbackar och på platten, ibland med reaktionen ”å shit!” i positiv bemärkelse hos de vi passerade. Precis innan målrakan spurtade vi om en större klunga som ropade glatt efter oss. Sedan var vi i mål. Det blev ingen rekordtid, men en väldigt behaglig och trevlig runda. För egen del hade jag egentligen aldrig haft någon energisvacka och kände mig fortfarande pigg och stark. Och rumpan mådde bättre än vad den förtjänade. Eller hur man ska säga.

Vi hoppade över kön till maten efter målgång och även slappandet i gräset. Istället rullade vi iväg och hämtade kläderna vi lämnat ifrån oss i Hjo, och sedan hem till lägenheten igen för en varsin segeröl från egna kylen ute på gården. Där kom tröttheten över oss och vi slumrade nog all tre en stund där i gräset.

En stund senare träffade vi Richard och gänget igen, för lite mat. Samma hak som kvällen innan men den här gången blev det pizza för min del.

Någon efterfest var det inte tal om. Hem och sova kändes som ett bättre alternativ. Och så fick det bli. Vi sov ganska gott den kvällen.

 

Det var ju jubileumsår för Vätternrundan i år. 50 år firade de. Men det tyckte jag inte det märktes så mycket av. Medaljen var den gamla vanliga. Starten tyckte jag var lite sämre, och så även matutdelningen, då de båda flyttats från parken upp till Stora Torget.

Även vägvisningar och avspärrningar vid depåerna tyckte jag var sämre än förra året. Jag ser gärna fler reflexsergeanter vid utfart från depåer för att tvinga ut dem som passerar förbi, och ge dem som kommer ut från depån en startsträcka. Många depåer hade det 2014, men inte i år. Ett steg tillbaka anser jag.

Men för att summera årets runda, så var det en riktigt trivsam sådan. Vädret kunde inte ha varit bättre, dessutom tredje raka året med strålande sol. Depåstoppen blev för långa men det var medvetet och trivsamt. Och det resulterade såklart i en medelmåttig sluttid. Men allt som allt var det lika roligt som vanligt!

Efter förra året skrev jag att jag nog inte behövde göra rundan igen. Men att jag nog skulle göra det ändå. Efter den här gången säger jag att jag med största sannolikhet kommer tillbaka nästa år igen. 🙂

Detta bildspel kräver JavaScript.