Sverigetempot Ultra 2015

Måndagen den 20 juli var det dags för start på det stora äventyret. Att cykla genom Sverige. 2100 kilometer. På mindre än 96 timmar. Ett projekt som det planerats för i över ett år. En resa både för att utmana oss själva såväl som för att samla in pengar till Barncancerfonden.

Läs mer: Här hittar du Jockes egna serie inlägg om äventyret.

Våren har inneburit träning på olika sätt. Den regelbundna cykelpendlingen för min del, men även diverse längre rundor och lopp. Även lite nattcykling har hunnits med för att få en känsla för den biten. Senaste månaden har planeringen varit inne i slutskedet med packning, handskakningar med sponsorer och resfeber. Så i lördags den 18 juli satte vi oss på tåget från Stockholm till Riksgränsen. Jag, Jocke och Ingela. Ungefär 18 timmar senare vid lunchtid på söndagen var vi framme vid Katterjokk där Peter, Jockes tandepilot som redan kört upp följebilen några dagar tidigare, mötte oss på perrongen.

Eftermiddagen spenderades med att stuva om packningen i bilen, fixa det sista på cyklarna, dricka lite kaffe och planera de sista detaljerna för färden söderut innan det var sovdags på härliga Katterjokk Vandrarhem två kilometer från gränsen mellan Sverige och Norge.

Klockan ringde alldeles för tidigt på måndagsmorgonen. På med cykelkläder, käka frukost och packa ned det sista i väskorna. Själv cyklade jag upp till Riksgränsen medan de andra tog bilen med tandemcykeln på taket. Väl där uppe mötte Kristina som skulle köra följebilen oss strax innan start. Regnet strilade ned och temperaturen låg runt 8 grader. Inte optimalt men personligen led jag inte speciellt mycket av det.

En kort stund efter 10, lite försenade, gick så startskottet. Vi var äntligen på väg. Det gick mest svagt utför och det var riktigt lättrullat. Själv blev jag ordentligt blöt i sprutet bakom tandemcykeln, men det var väntat och beräknat för. Däremot blev farten högre än vad som bestämts innan. Det var kul till en början då det var så lättcyklat, men det betalade sig senare för mig. Första 5-6 milen låg vi strax under 40 i snittfart.

Den här sträckan från Riksgränsen mot Kiruna längs Torneträsk hade jag sett fram emot mycket. Och gärna då med Lapporten i fonden framför oss. Tyvärr gjorde vädret att det var riktigt dålig sikt, och av den karakteristiska Lapporten syntes inte ett dugg. Den var höljd i tunga moln. Men trots detta var det en förstummande vacker natur att cykla i, och jag riktigt njöt av vyerna som ändå syntes under molnbasen. Här vill jag cykla mer!

Något annat som vi räknat med och som rekognoserats av bilen på väg upp var vägarbeten. Jag tror vi hade tre av dem, flera kilometer långa var, på väg mot Kiruna. Det handlar om total renovering av ytmaterialet, som rivs bort och läggs om. Under tiden består vägen av grov 32-kross som fylles med typ fraktion 0-16, som medför att det blir ganska packad och hård yta för bilar med breda däck. Men för cyklar är det värre. Där det är hårt packat sticker den grövre krossen upp och orsakar i bästa fall en väldigt studsig färd. För tandemcykeln med sin extra vikt på hjulen var det värre. De drog på sig en punka efter bara några hundra meter på första arbetet, och bestämde sig för att ta cykeln på bilen genom dessa områden med dåligt underlag. Inte ens de annars så säkra GP4Season vi fått av Team Sportia räckte till. Själv cyklade jag genom alla arbeten och hade riktigt roligt faktiskt. Armar och drivlina tog rejält med stryk på grund av det hoppiga underlaget (Cyclocross med alu-gaffel är knappast optimalt här) och det blöta stenmjölet som sprutade upp och la sig som en hinna av sand över allt, även på och i kedjan. Men med hjälp av de små CX-takter jag har så kunde jag ändå hålla nästan samma fart som bilarna genom dessa arbeten och snittade nog runt 20kmh där. Och jag klarade mig utan en enda punka! Trots flera mil sådana arbeten totalt. Ganska otroligt, men mina GP4000-däck levde upp till sitt rykte.

Tyvärr hade blötan och kylan tillsammans med den höga farten på fina asfalten gjort att mina lår började klaga en bit innan Kiruna. När jag ställde mig upp för att sträcka på mig krampade de och drog ihop sig på framsidan, vilket ju inte alls fungerade. Snabbt ned i sadeln igen och trampa så gick det över. Men det gjorde att jag fick det svårare att hänga med tandemcykeln, framför allt uppför. Så efter ca 12 mil, med en liten bit kvar in till Kiruna, beslutade jag mig för att släppa iväg det andra ekipaget och köra själv in. Så skulle vi träffas vid OK-macken det första stoppet var planerat vid.

Väl där visade det sig att tandempar och följebil precis stuckit iväg när jag rullade in. Hade det inte varit för sandtaget i min kedja hade jag dragit iväg på en gång jag också, men här behövdes det en tvätt av drivlinan som nu knastrade som en stenkross. Sagt och gjort, snabb tvätt men ingen inoljning för oljan fanns i bilen som väntade en bit ner på E10 söder om Kiruna. Jag låg nu ca 10-15 minuter efter tandemparet och fortsatte trampa själv. Något som jag faktiskt trivdes ganska bra med. Framme vid den väntande bilen en stund senare fick jag lite olja på kedjan och även lite mat i kroppen i form av ägg, banan och dryck.

E10 var inte den roligaste vägen att cykla på. Det är en väg utan vägren och 100 i hastighetsbegränsning. Ganska vältrafikerad och dessutom en hel del tung trafik. Men de flesta höll faktiskt ut ganska bra vid omkörningarna. En del inte lika mycket. Jag lärde mig snart att lyssna efter ljudet av den annalkande bilens däck på den räfflade mittremsan. Hördes det ljudet visste jag att det skulle finnas bra marginaler. Hördes upphinnande bil utan räffel-ljudet visste jag att det gällde att hålla linjen och dra in armbågarna.

Efter Kiruna kom ytterligare ett vägarbete på flera kilometer. Även efter det fick drivlinan göras ren ordentligt vid bilen som återigen väntade en bit efter. Också över detta arbete hade tandemcykeln åkt biltak för att undvika fler punkteringar. Nu låg jag ungefär fem minuter efter, men med tvätt och lite matintag blev det runt 12 minuters differens när jag rullade iväg igen. Mot Gällivare. Jag höll alltså jämna steg med tandemparet sedan Kiruna.

Uppförsbackarna började nu, när jag närmade mig 20 mil, kännas tunga. Den höga farten initialt tog på benen. Men jag kunde trots detta hålla min fart över den lägsta gräns vi bestämt innan start, den genomsnittsfart som krävdes för att klara maxtiden. Och när jag nu kunde bestämma tempot helt själv återhämtade sig benen igen, sakta men säkert. Längs den här vägen mötte jag även några ensamcyklister med gott om packning som var på väg norrut. Tyvärr fanns ingen tid att vara social så det blev på sin höjd en liten morsning.

På resan fram till Gällivare blev det ungefär 13 mil solocykling för mig. Men det kändes faktiskt bara härligt. Förutom den smala E10 njöt jag i fulla drag av vyerna där jag trampade fram i ensamt majestät.

Strax innan Gällivare kom den första vurpan. Jag hade stannat till några sekunder för att sträcka på ben, rumpa och rygg stillastående. Och när jag trampade iväg igen fick jag tyngden fel och lyckades få ned framhjulet nedanför den höga asfaltskanten. Och SPD-vurpan var ett faktum. Jag trillade ut i vägbanan, som turligt nog var bred och skulle få vägren även om den inte var målad ännu. En mötande bil bromsade in för att kolla läget hos snubben som låg och krälade på asfalten med en cykel fast i fötterna, men de fick tummen upp av mig och fortsatte vidare. Vad värre var är att jag såklart valde fel väg in i Gällivare. Jag trodde vi skulle följa E45 hela vägen igenom, men rutten var en liten ”genväg” som jag missat vid studien av kartan. Efter en stund kände jag att det var läge att kolla med bilen vart jag skulle då jag inte hittade den mack vi skulle stanna vid. Senare skulle det visa sig att jag stod 300 meter från den när bilen dirigerade mig tillbaka samma väg jag kommit på grund av missförstånd. Det blev en liten sightseeing i byn för min del innan jag fick mig kaffe och tilltugg på nämnda mack. Tyvärr kostade min felkörning ca 35 minuter, så jag rullade in 45 minuter efter tandemparet istället för de 10 jag legat efter hela tiden. Klart surt.

Med mina lite trötta ben och den korta vila jag nu får är min tanke att åka med bilen en bit för att återhämta mig, och sedan hoppa upp på cykeln igen någon timme senare. Att kunna göra så hade varit min plan från början, för att inte sinka Peter och Jocke. Jag såg inga problem med att vara prestigelös om jag blev trött, för det kan vara slitigt att hänga med en tandem även om man ligger på rulle. Men. En förare av följebilen hoppar av. Vi har nu bara en person som kan köra bilen, så jag ”degraderas” till följebilspersonal för resten av natten. Om vi cyklister skulle komma ifrån varandra igen under natten skulle det ställa till besvär för bilen och säkerheten på vägen. Och jag var ju ändå bara ”medcyklist” enligt överenskommelsen under planeringsstadiet. Dock var det lite oklara (för en del kanske/troligen fullständigt klara) omständigheter runt avhoppet av föraren vilket kändes tråkigt.

Jocke och Peter trampar vidare, och jag växlar lite mellan att vila i baksätet och langa mat och dryck från passagerarsidan då Kalle kör vidare. Det lilla mörker som finns den här tiden på året börja lägga sig över vägarna, och vi inser att cyklisterna inte kommer hinna till Jokkmokk innan stängningsdags, så bilen drar i förväg för att hinna shoppa lite och vänder sedan tillbaka till det kämpande tandemparet. När vi sedan passerat Jokkmokk igen når vi snart Polcirkeln, och där måste såklart delmålet dokumenteras. Vi stannar till en stund och klockan är runt ett på natten.

Det är nu Jocke meddelar att han har problem med rumpan. Liknande problem som han hade men stod ut med på 60-milaren tidigare i år. Men nu är det 160 mil kvar. Det äts lite och diskuteras lite och Jocke använder toaletten för att smörja in de nedre regionerna lite med såndäringa cyklistrumpsalva med förhoppningen om att det ska hjälpa lite. En stund senare är vi på väg igen med siktet ställt på Moskosel för att se vad status är då.

Ungefär 14 mil och fem timmar senare tas beslutet någon mil söder om Moskosel. Jockes rumpa fixar inte biffen, det är alldeles för långt kvar. Efter en stunds dividerande och påpassligt ätande på den öde platsen bestäms det att packa upp cykeln på taket och packa in allihopa i bilen. Siktet ställdes in på Arvidsjaur och Hotell Laponia för fin-frukost och dusch.

Efter frukosten, som verkligen var toppen, och dusch och ombyte som var toppen även det, tryckte vi in oss i bilen igen och fortsatte färden. Drygt 100 mil mer eller mindre non-stop tillbaka till Stockholm (och ytterligare en bit ner till Köping för några) och en ganska låg stämning, mest besvikelse, infann sig i bilen. Men vi stannade till för en fika i Östersund för att träffa killen som erbjudit sovplats och mat när vi egentligen skulle passerat något dygn senare, innan vi for vidare söderut.

Sent sent, jag tror det var runt klockan 02, nådde vi så Stockholm efter en lång lång resa i bilen med några kortare stopp och roterande av förare. Jag måste säga att sängen var otroligt skön i det läget.

Det kommer ta ett tag att smälta nederlaget. Själv kände jag mig riktigt nere, och det är nog inget mot vad Jocke kände. För egen del kände jag ju i Gällivare att jag kunnat fortsätta trampa på i lagom takt nästan ”hur långt som helst”, men där blev fick jag lov att hoppa in i bilen. Jag vet ju inte vad tröttheten fört med sig för mig senare under natten, men där och då kände jag att jag skulle kunna cykla långt. Sedan när Jocke motvilligt fick lov att ge upp led jag med honom, samtidigt som det spratt i mina ben som bara skrek att de ville cykla vidare. Men cykla var ju någonting vi skulle göra tillsammans och förutsättningen var att bryter tandemparet så är det slut. Inget mer med det. Men det sammantaget gjorde att jag förblev låg och fortfarande så här fyra dagar senare mentalt bearbetar ”sorgen”.

En sak som också gör besvikelsen större är såklart att vi chansade lite och slog på stora trumman inför loppet. Folk skänkte pengar till Barncancerfonden via vår insamling. Dessa pengar är givetvis inte kastade i sjön, de fyller sitt syfte, men det känns som vi inte riktigt uppfyllt vår del av dealen. (men hade vi gjort det vet jag att det blivit mer pengar till fonden iofs) Dessutom hade vi lyckats få med en del sponsorer på tåget som hjälpte oss med stora utgiftsposter som följebil, bränsle, reservdelar till cyklarna, mat längs vägen och så vidare. Det känns lite som vi sviker dessa dealar också, även om vi alla vetat att risken för att vi måste avbryta självklart funnits med i beräkningarna hela tiden. Alla sponsorer förtjänar ett stort tack för att ni ändå trodde på oss och ville hjälpa oss att nå målet i Smygehuk. Vilka ni är listas här nedanför.

Som Martin Timell säger, det är bara att bryta ihop och gå vidare. Så får det bli. Rutten finns kvar och nya chanser kommer. Eller så får det bli en annan utmaning, vem vet. Har du några förslag?

Läs även: Jockes egna serie inlägg om äventyret.

Tack alla sponsorer som trodde på oss!

• MotorNilsson i Köping
• Svenska Cykelförbundets Paracykelsektion
• Team Sportia och deras konceptbutik i Barkarby, Stockholm
• Trimtex custom sportswear
• Enervit
• Haribo
• McDonalds in Östersund, Skövde och Falköping
• Bifrost Stockholm