Test av Bullitt lastcykel

Under nästan fyra dagar har jag haft möjligheten att testa en lastcykel av märket Bullitt. ”Pappa, kan vi köpa en sån här” frågade äldsta barnet efter andra dagen.

Jag har en tid varit nyfiken på vad en lastcykel skulle kunna erbjuda vår lilla familj. Oftast så lämnar jag ju barnen på dagis och skola på mornarna, och promenerar med dem tillsammans med min cykel då jag fortsätter till jobbet på velocipeden. Att ta bilen den korta biten känns i alla fall för mig väldigt onödigt och jag ser gärna färre bilar runt skolan på morgnar och eftermiddagar. Tänk om jag då istället kunde skjutsa båda barnen på en lastcykel, sedan ta den vidare till jobbet och hem igen, och kanske rent av kunna stanna till och handla några kassar livsmedel på vägen hem. Skulle inte det vara det ultimata?

Efter lite klurande och följande av lastcykeldiskussioner på nätet kom jag fram till att en tvåhjulig variant nog är mest intressant. Inte minst för att det kanske är lättare att ta sig fram inne i stan på mina smala pendlingsstråk med en sådan. Dessutom tilltalar det tvåhjuliga utseendet mig mer än trehjulingarna. Av någon anledning.

Till slut ställde jag frågan rakt ut i Facebookgruppen ”Cykla med lastcykel”. Jag frågade om det fanns någon i min närhet som skulle kunna tänka sig låna ut sin lastcykel några dagar så jag fick chansen att testa några av de olika momenten i min vardag. Testa om en lastcykel skulle ha potential att ersätta vår mindre andrabil. Och visst fanns det möjlighet att låna. Den vänliga administratören i gruppen ställde upp och lånade ut sin inte helt billiga Bullitt utan någon som helst motprestation. Det finns hopp om mänskligheten! Det minsta jag kunde göra var ju att ställa upp på lite fotografering, filmning och intervju när jag lämnade tillbaka cykeln, så jag dyker kanske upp på film förr eller senare på cyklamedlastcykel.se

Sagt och gjort. Söndag kväll tog jag mig ut till Hässelby för att plocka upp cykeln och cykla hem den till Älvsjö. Lite nervöst var det att hoppa upp på den. Den beter sig ju så annorlunda mot en vanlig cykel, med sitt framhjul så långt framför styret. Men det tog inte lång tid innan jag blev bekväm med uppförandet. Enligt många är Bullitt den cykel av denna typ som är den lättaste och snabbaste och mest flexibla. Jag har ju (ännu) inte testat någon annan så jag har inte så mycket att jämföra med. Men att Bullitten är relativt snabb kan jag intyga. Att cykla i 30 på flacken utan last var inga som helst problem. De 23 kilometrarna hem via Tranebergsbron, Västerbron och Liljeholmen tog mig ungefär en timme. Helt ok med tanke på ovanan med cykeln och det tyngre ekipaget.

Efterföljande dag var det dags att testa pendling. Jag hade redan preparerat lastplattformen med en sarg av spännband och lite vaddering vid hårdare utsatta delar. Ungarna lastades på för transport 400 meter till dagis och lika långt till fram till skolan. Och de älskade det! Nu ska det sägas att denna cykel inte är optimal, eller kanske ens helt laglig för transport av barn utan rätt tillbehör (det finns en uppsjö tillbehör att utrusta plattformen med om man vill), men nu handlade det om korta sträckor i ett villaområde och några dagars test. Och man fick en del härliga blickar när man rullade förbi andra barn och föräldrar på väg till skolan.

Barntransport

Efter lämning bar det iväg till jobbet på samma cykel. Ryggsäcken kunde nu ligga på lastplattformen och behövde inte hänga och störa på ryggen. Det var skönt. Den högre vikten gjorde det en aning tyngre att cykla till jobbet, men egentligen inte så mycket värre än vintercyklingen med dubbdäck. Det stora skillnaden mot min vanliga pendlarhoj var att man inte kunde cykla om andra lika lätt. Bullitten krävde mer planering i körningen och är heller inte lika lätt att accelerera upp för en snabb omkörning. Men å andra sidan var det ganska skönt att bara slappna av och ligga i kön upp för broarna. Nämnas bör att den cykel jag lånat hade 3×9 växlar med en utväxling i stil med 30/30 – 48/12 eller i närheten därav, jag räknade inte så noga. De finns även med färre växlar och även med elassist för den som vill. Vilket nog är trevligt om man kör mycket tyngre last över broarna i Stockholm.

Barntransport

Väl hemma igen upptäckte vi att det var slut på mjölk och lite annat som behövde fyllas på. För en gångs skull var jag inte nödbedd utan erbjöd mig cykla iväg till Västberga för att handla. Två fulla papperskassar blev det, som utan problem kunde lastas på plattformen. Ytterligare en skulle få plats utan trängsel. På något sätt kändes det tillfredsställande att inte behöva veva igång bilen för att ta sig de två kilometrarna till affären och hem igen. Och det var ju inga som helst problem. Förutom att hitta en bra plats att kunna låsa fast dyrgripen ordentligt, Coop Västberga har otroligt dåligt planerat för cykelparkering. Typ ingen alls.

Vardagshandling

Cykeln känns nästan ännu mer stabil med last på, matkassar eller barn. Jag var nästan på väg att köra iväg grannens gamla utrangerade diskmaskin till återvinningen med cykeln bara för att det går. Och för att det skulle varit kul att testa. Men så blev det inte.

Efter ytterligare två lyckade pendlingsdagar med lastcykeln var det så dags att lämna tillbaka den till dess ägare. Jag måste säga att det tog emot en del, jag hade gärna behållit den. Och minsta barnet frågade efter den flera dagar efter, ja till och med någon vecka senare frågade hon på morgonen om vi hade kvar den där vita cykeln vi lånat för den ville hon åka på till dagis. Men jag började dagen med att efter lämning av barn cykla iväg till Bilia i Segeltorp för att hämta den nya barnstolen till bilen som väntade där. Även det gav en liten kick av något slag, att stå där i full cykelmundering, bära ut kartongen och sedan lasta den på cykeln mitt på parkeringen med massa bilar utanför bilaffären.

Transport av bilbarnstol

Vad blev då resultatet av min lilla test? Jo helt klart skulle jag vilja ha en Bullitt. Den känns som den mest flexibla varianten. Som tvåhjuling är den lätt och ”sportig”, och man tar sig fram relativt lätt inne i stan mellan köande bilar på överfarter och på smala cykelbanor. Med en trehjuling skulle jag haft större problem, helt klart. Bullitten har också en väldigt flexibel lastplattform som kan användas på många olika sätt genom att med enkla handgrepp byta de tillbehör man kan montera där, köpta eller hemmabyggda. Jämför man med en annan tvåhjuling med fast låda som kanske är ett bättre alternativ för barntransport, och som rent estetiskt kanske tilltalar mig än mer, så känns det som man där blir mer låst till lådans funktion. Dock skulle jag absolut provcykla en sådan också innan jag skulle bestämma mig för något köp.

Trehjulingarna har ofta större lastkapacitet, men är å andra sidan bredare och kanske svårare att manövrera fram på pendlingsstråket i rusningstrafik. Men det är bara en känsla jag har.

Barntransport

Rent ekonomiskt då? En ordentlig lastcykel går loss på mellan 20.000 och 40.000 beroende på vilken modell man vill ha, tillbehör och om man vill ha el-assistans eller inte. Inga småpotatis precis. Men sedan är ju servicekostnaden inte mer än kanske 2.000 per år om man servar den ordentligt två gånger per år. Drivmedelskostnaden är den mat jag stoppar i mig, och den behöver jag ju oavsett. Fordonsskatt och försäkring slipper man. Så i långa loppet blir det ju billigare än att ha en bil, även om det tar ett antal år att räkna hem vinsten.

Om man som i mitt fall skulle kunna sälja en bil för att ersätta med lastcykel blir det ju en helt annan fråga. Det jag får för bilen betalar i princip hela cykeln. Sedan är det bara en vinst från dag ett om man jämför. Men – och det finns alltid ett men. Den mindre bilen vi har som är den som i så fall skulle ersättas, är en lite sportigare variant. Som är väldigt kul att köra. Och jag gillar att köra roliga bilar. Därför är det ett stort hinder, jag vill helt enkelt ha den bilen kvar ett tag till.

Men när den börjar bli gammal och risig, vem vet vad som händer då.