Roslagshösten 2014
Men vi börjar från början. Redan samma morgon hade jag, Jocke och Patrick med fru redan kört STHLM Bike, 42 kilometer inne i stan. Sedan satte vi oss i bilen och drog upp mot Upplands Väsby för att köra Roslagshöstens 135km. Arrangören var förvarnad om att vi inte skulle hinna innan första start, och var vänliga nog att slussa in oss med bilen mellan startgrupperna (som ju rullar ut på bilvägen man tar in till parkeringen) och hänvisade oss till att parkera precis bredvid startfållan. Mycket vänligt och uppskattades stort av oss! Väl på plats anslöt Jonas och det andra tandemparet Fredrik och Fredrik.
Under vägen upp i bilen hade Jocke intervjuats av den skribent hos ljudtidningen Läns- och Riksnytt som mött upp oss vid målgången tidigare på förmiddagen, och ytterligare några frågor kom nu medan vi packade ur cyklarna, mötte upp med det andra tandemparet som skulle köra långa banan, och medan vi gjorde oss i ordning för start. Det slutliga resultatet av intervjun kan du lyssna på via Jockes sida här om du vill.
När vi var klara för start hade de flesta på långa rundan redan rullat iväg, och några grupper på korta rundan likaså. Vi drog iväg kanske fem minuter efter sista långa gruppen och satte igång att jaga.
Det dröjde väl inte allt för länge innan vi rullade förbi de första som körde samma runda som vi. Men det var nog en master-klunga som höll avsevärt lägre fart än oss. Men inte helt oväntat kallades det på kisspaus efter inte allt för många rullade kilometrar. Så vi slog stopp uppe på ett lämpligt krön och fick se oss omkörda av några vi nyligen passerat. Men så är det att köra i grupp 🙂
Vår tanke var att spöa tidigare års tid, och att endast stanna på 8-milsdepån. Där blev det dock ett lite längre stopp eftersom Jocke skulle intervjuas av den journalist som följde oss runt banan. Vi stod nog där i tio minuter innan Patrick kallade på uppmärksamhet och ville dra iväg. Några mil tidigare hade han även intervjuats i farten med mikrofonen hängande ut genom sidorutan.
Fram till första depåstoppet hade vi en snittfart på ungefär 34,5 km/h. Bra mycket snabbare än vad vi räknat med, och vi funderade var för sig om vi verkligen skulle orka hålla detta hela vägen runt.
Vi satte fart igen, och inte långt efter denna depå svänger banan in på ett riktigt trevligt parti. Bort från den stora vägen och in i skogen på lätt kuperad och slingrande väg. En sådan väg man kan hålla relativt bra fart på, och trycka på i de korta uppförsluten utan att tappa allt för mycket fart. Trevligt!
Efter ett tag kom vi dessutom ikapp en SubXX-klunga, och noterade att vår gamla Vättern-kompis Anna låg i den. Vi låg på behörigt avstånd och fick lite draghjälp en bit innan vi valde att gå om och förbi, ivrigt påhejjade av nämnda Anna 🙂
Tanken var ju som sagt att inte stanna något mer. Men då jag inte ännu är helt vän med sadeln på Jockes nya cykel, och kanske inte heller geometrin på hojen, så började rumpa och ländrygg ge sig till känna. Jocke var sugen på varmkorv vid korvstoppet på 10 mil. Ingen annan var det och ville bara rulla förbi. Men jag tog ett enhälligt beslut att stanna för jag behövde bara lätta på rumpan i någon minut om jag skulle fixa de sista tre milen. Så vi passade även på att fylla vattenflaskorna där när vi ändå stod still.
Ytterligare ett stopp hann vi med, då två av flaskhållarna på cykeln började skaka loss. Det blev till att stanna och skruva lite, när man nu inte har en servicebil som kan göra det i farten. Men sen var det non-stop fram till mållinjen!
Tidigare nämnda Anna med sin SubXX-klunga passerade oss vid något av dessa två stopp. Tyvärr kom vi ifatt dem igen, då de var stillastående och vi såg Anna sitta ihopkrupen på marken. ”Hon är trött” var svaret vi fick när vi rullade förbi. Senare fick hon sig en ordentlig titt av läkare och jag hoppas att det ordnade upp sig till det bättre.
Hittills har vi alltid haft tur med vädret på Roslagsloppen. Så även i år. Visst har det varit lite bångstyriga vindar ibland, men alltid mestadels sol och aldrig en regndroppe. I år hade vi strålande sol, endast svag vind och en medeltemp på ca 22 grader runt loppet. Då gäller det att fylla på vätskeförrådet om man ska orka hela vägen runt. Detta var något Jocke kände av innan depån halvvägs, och är det något som känns på en tandemcykel är det när den ene i paret blir trött. Då blir det ordentligt tungt, värre än när man blir trött själv. Man får nästan känslan av att man förutom att driva fram cykeln måste veva runt den andres ben också.
Riktigt så illa är det väl inte, för lite hjälp får man nog ändå av den trötte. Men det är givetvis en markant skillnad mot när båda har bra med kraft i benen.
När det var någon mil kvar till målet ökade vi tempot igen. Med någon kilometer kvar försökte Jonas rycka, men vi hängde på. Precis innan målrakan är det en ganska skarp S-kurva där de båda svängarna är mer än 90 grader. I den första har cyklisten framför oss lite för hög fart och går rakt fram rakt ner i diket och gör en fin kullerbytta över styret upp på gräset. Men klarar både sig själv och cykeln bra och kan ta sig i mål en stund senare. Både Patrick och jag grämer oss mest för att ingen av oss i stundens hetta inför målspurten tänkt på att starta våra kameror på styret. Hade vi gjort det hade vi fått ett fint klipp till filmen från loppet 🙂
Målspurten ja. Medan jag tittade på den vurpade cyklisten passade Patrick på att rycka i utgången ur S-kurvan. Han fick en lucka som Jocke och jag inte lyckades ta in med våra nu ganska stumma lår. Så Patrick vann med någon sekund eller två. Men det blev bra fart över mållinjen! Sen är det ju så att i en klunga som går i mål får alla samma tid… 😉
Vi kom in på tiden 4:15, tio minuter snabbare än min och Jockes tidigare bästa tid på loppet. Rullsnittet slutade på ca 33,5 km/h så vi lyckades hålla ganska bra fart hela vägen runt. Inklusive depåstoppen lyckades vi ändå hålla ett totalsnitt på 31,5 km/h vilket är helt godkänt i våra ögon. Kul!
Som vanligt avslutades dagen med avslappningen efter målfållan. Varmkorv. Kaffe. Skitsnack. Saft. Kexchoklad. Macka. Minnen från loppet. Det där som är ganska skönt när solen skiner och värmer. Jag är ganska säker på att vi, eller i alla fall jag, kommer tillbaka nästa höst. För det här loppet har Fredrikshof erfarenhet av att arrangera. Inte mycket att klaga på! Vi ses i september 2015!
Läs även Jockes och Patricks text om loppet.
Senaste kommentarer