CX-debut

Fullt ös på en smal lerig stig och ett varv på drygt 2 kilometer. Närmare 95% i puls i 20 minuter. Det är Cyclocross, och jag har gjort min debut.

Cykeln jag köpte för några år sedan nu är en cyclocross. Det vill säga en lite kraftigare variant av landsvägsracer som bland annat tillåter lite bredare däck. Tanken med den typen av cykel är att man ska kunna köra just cyclocross (eller CX) med den, en gren inom cyklingen som kom till genom att landsvägscyklisterna ville förlänga säsongen och gav sig ut på lite annat underlag. För egen del valde jag en CX då den är väl lämpad för pendlingen med möjligheterna till bredare däck och dubbdäck, men går även utmärkt att använda som landsvägsracer.

I dag är CX ännu en ganska liten gren i Sverige. Desto populärare är den i Belgien där tävlingarna drar fulla läktare och mer därtill. Loppen går på en varvbana på 2-3 kilometer och man kör 45-60 minuter. Massstart och först i mål vinner. Banan består normalt av blandat underlag. Mest gräs och lera men även en del sträckor på asfalt. Det ska finnas ett antal hinder längs banan som tvingar cyklisten att hoppa av och springa en bit. Det kan vara sandhinder, hopphinder och trappor uppför, förutom de obligatoriska korta men branta uppförsbackarna som inte alltid går att cykla uppför. Säsongen för CX startar när LVG-säsongen är slut och löper från oktober till februari eller liknande, lite beroende på vilken breddgrad man pratar om. I Sverige är det väl till snön blir för djup.

Söder om Stockholm har klubben CK CX lagt en fin CX-bana vid den gamla golfbanan i Sköndal. Förra året testade kollegan Patrick att köra lite där, och jag blev sugen att prova själv. Dock hade jag inga lämpliga däck och cykelbudgeten var överskriden för säsongen. Men i år har det ordnat sig, och igår var det dags för min debut.

Vi startade med två uppvärmningsvarv, ett lugnt för att jag skulle få lite koll på banan, och ett en aning snabbare för att få lite känsla för det hela. Sedan blev det två gånger två varv i något som skulle vara maxfart. Jag har väl inte fått in tekniken riktigt än så det gick ju inte så himla fort. Men pulsen höll sig på en hög nivå och låren blev ordentligt trötta. Och även om jag inte på något sätt vill skylla på materialfel, så gjorde min slitna kassett att jag inte kunde trycka på ordentligt i motluten, eftersom kedjan bara rappade då. Men det ska åtgärdas!

Patrick hade sedan lite kräm kvar i benen och avslutade med ett sista varv i maxfart. Själv rullade jag runt delar av varvet i lite lugnare tempo och passade på att fotografera lite.

Hur var det då? Jo det var kul som bara den! Det här vill jag göra om. Och så blir det nog också. Lite bättre teknik på banan, och dessutom snabbare avstigning och upphopp på cykeln vid hindren så ska det nog kunna gå lite fortare. Det blir bra träning för lår och lungor som förhoppningsvis kan bidra lite till tempoloppen med Jocke också.

Automatbild genom ryggfickan