Skridskotur på Långsjön

I söndags var det fint väder, så då tog vi oss ner till Långsjön för andra gången i år för lite skridskoåkning. Den här gången visste vi via ”sjöis-telefonen” att en rundbana var plogad och hyvlad så det bådade gott. Och det var svårt att hitta parkeringsplats när man kom fram. Fullt med folk på isen i solskenet 🙂

Den här gången tog även jag med mig mina gamla hockeyrör som faktiskt fortfarande satt ganska bra på fötterna, tro det eller ej. De tidigare två gångerna jag varit ut på isen med Tuva har jag känt att det nog skulle vara lite kul att stå på ett par skridskor igen, så här 15-20 år sedan sist.

Nog var det ovant allt. Kände mig verkligen som Bambi när jag kämpade mig ut på den hyvlade banan. Fötterna liksom ville inte vad jag ville. Men efter en liten stund kändes det bättre och det gick att ta sig fram lite smidigare. Och jag kunde ju skylla på att jag måste stödja mig på… ehm… hjälpa Tuva.

Man kan inte tro att den lilla damen stått på skridskor bara två gånger tidigare. Totalt. Även om hon behöver lite stöd när hon tar sig framåt så har hon riktigt bra balans. Den här gången började hon dessutom försöka att ta riktiga skär med grillorna också. Kul.

När Mamma och Emma knallade hemåt så ville Tuva köra ett helt varv på rundbanan. Jaja sa jag lite skeptiskt. Det är långt, men vi kan ju börja med att åka en liten bit så får vi se. Det slutade med att vi på ca 45 minuter tog oss runt hela den 2km långa banan. Och då ville Tuva åka ett varv till! Men då fick pappa sätta stopp. Hon hade säkert orkat, men det hade nog tagit lite längre tid. Och då hade det varit mörkt när vi kom tillbaka till bryggan. Men klart imponerande. Visst, hon ”åkte” inte helt själv runt hela banan. Större delen höll hon i min hand och fick både stöd och draghjälp. Men för att vara tredje gången tycker jag det är bra gjort att stå på benen runt hela banan och ibland även i ganska hög fart. ”Fortare pappa!”. Visst, hon satte sig på rumpan några gånger, och jag är inte alls en stolt far som tycker sin dotter är bäst i hela världen. Men ändå! 🙂 (Och hon gav framför allt inte upp när hon åkte på rumpan. ”Man måste ju träna, så vi åker igen”, ”Jag åker ju förvånansvärt bra!” och ”Jag är nog lite bättre än den där tjejen” (som åkte helt själv men ramlade en gång) är en lovande inställning för framtiden! )

Liknande inlägg:

Skyddad: En helg i Lövstalöt