Sista träningsrundan för året?

Vem ger sig ut och cyklar 10 mil i 5 grader och regn en lördagsförmiddag i mitten av november? Jo, jag själv och Jocke.

Förra helgen slutförde Jocke sin cykelaffär och vi körde hem hans nya fina Cannondale R2. Självklart ville vi ju hinna testa den ordenligt innan vintern slår till, så vi bokade in den här dagen. Sagt och gjort. Ungarna lämnades med Mia och övriga barn när vi packade oss iväg en timme senare än planerat i för ändamålet lämpliga kläder. Det ville ju inte sluta regna.

Rutten var utlagd sedan tidigare för att ha koll på rundan och för säkerhets skull hade jag även skrivit ut iite riktmärken på en papperslapp. Den fick vi användning av två gånger tror jag så det var inte helt fel tänkt.

Rundan förlades till Södertörn, närmare bestämt Handen – Tungelsta – Sorunda – Stora Vika – Sorunda – Rosenhill – Länna – Handen. Men piloten navigerade lite fel så det blev tillbaka till Tungelsta och Handen istället för svängen via Länna.

Som vanligt kändes första milen jobbig. Tänk att det alltid är så. Sedan kom vi ut på landsvägen och trampade på riktigt duktigt. Och först efter fem mil tog vi det första stoppet för att mata i oss lite energi. Det fick bli vid Coop i Sorunda efter att vi varit ned till Stora Vika och vänt. Medan vi stod där och käkade banan och lånat lite vatten av affären till våra flaskor stannade en lastbil till på parkeringen. En lastbil full med julgranar. Och där stod vi med vår cykel. Hur går det ihop?

Ytterligare två mil senare var det dags igen. Som av en händelse hade jag råkat lägga rutten precis förbi Café Rosenhill. Vi hade väl inte tänkt stanna där eftersom vi inte riktigt hade tid för det nu när mörkret lägger sig ganska tidigt på dagarna. Men väl där kände vi att en kaffe vore ju ganska gott. Och vi hade ju varit sååå duktiga. Så det blev en bulle och varsin riktigt smaskig latte och en dryg halvtimmes vila. Där lär det bli fler besök på träningarna i vår 🙂

På vägen upp mot Rosenhill fanns det några riktigt jobbiga uppförsbackar. Vi sa att de fick vi efter den suveräna utförslöpan där vi toppade drygt 60km/h på vår cykel. Jocke sa att han kände sig ringrostig efter den månad han varit bortrest för att spela in Mot Alla Odds i Nicaragua, och jag kan nog hålla med om att jag inte kände riktigt samma styrka där bak i uppförsbackarna som tidigare i år. Även om jag knappast tvivlar på att han fått kämpa även den senaste månaden, men kanske på ett annat sätt. Men något han knappast fick se där borta var en älg. Det fick vi göra idag. Den sprang rakt över vägen några tiotal meter framför oss.

På det stora hela tyckte vi båda att rutten var ganska trevlig. Och den är nog än trevligare en solig sommardag. Så här i skymningen kan jag tycka att vägarna utan vägren kanske inte var helt optimala, även om vi hade både reflexer, lyse och reflexväst. Men batteriet i framlyset hade givit upp vilket inte kändes så bra. Framför allt Rv257 som är lite större och hade lite mer trafik kändes inte alltid helt trygg. Så vi får se om det kanske blir lite mer mindre vägar nästa gång.

Regnet gav med sig efter ett tag, men blöta vägar och avsaknad av skoskydd gjorde att mina fötter blev ganska blöta och kalla. Det var nog däremot det som var jobbigast faktiskt. Händerna hade jag lyckats fixa bra handskar till (mina vanliga ”fin-skinnhandskar”) som höll fingrarna varma hela tiden.

Så var det ju det där med felnavigeringen. På vägen tillbaka mot Tungelsta skulle vi ta av norrut mot Länna. Men den vägen missade jag ju totalt. Så här i efterhand när jag kontrollerat så visade det sig vara en ganska liten och smal väg med ganska mycket potthål och andra gropar enligt Google Streetview. Så det var kanske lika bra. Den vägen kan nog funka fint med en MTB, men är kanske inte helt perfekt för en tandemracer. Istället fortsatte vi till Tungelsta och tog samma väg tillbaka till Jordbro. Väl där fick jag en ny upplevelse. Jag fick turn-by-turn-navigering i örat för vår improviserade extrarunda som skulle ta oss den sista milen till 100km. I ett område jag inte alls hittar i. Men det gör Jocke.

Trots avsaknaden av syn så guidade han mig klockrent genom bostadsområden och skog på cykelvägarna, och sa i god till till när det var dags att svänga höger eller vänster.  Nu har jag ju känt Jocke i drygt 15 år och vet vad han går för, och är medveten om att han tagit åtskilliga promenader på dessa vägar. Men trots det så måste jag säga att jag fortfarande och återigen imponeras av honom.

Tyvärr drog ju cyklandet på cykelvägarna sista milen inne i Handen ned snittfarten ganska ordentligt, men rulltiden slutade ändå på ca 3:46 och en snittfart strax under 27 km/h vilket får betraktas som helt ok. Tar vi med stoppen slutade vi på strax under fem timmar, men då hade vi ju med lite livskvalitet i det hela också. Och nu vankas det en välförtjänt middag i goda vänners lag.

Länk till rundan på Endomondo