Gran Fondo Stockholm 2014
Då jag var med som tandempilot i första hand försökte jag få till det med någon annan av paracyklisterna. Landslagets Henrik var intresserad men dessvärre fick vi inte ihop logistiken på något bra sätt. Vilket var synd, för det hade varit kul att ”känna” lite på hur det är att cykla med honom. Istället körde jag loppet själv på min egen cykel.
Cykling har blivit väldigt populärt senaste tiden. Både som motionsform och när det gäller vardagspendling. Det är kul tycker jag, och det har också medfört att cykelmotionsloppen poppar upp som svampar ur jorden. Gran Fondo Stockholm är ett större lopp i huvudstaden som egentligen ersätter Roslagsvåren. Även om det inte på långa vägar är samma typ av lopp eller arrangemang, men klubben Fredrikshof är med och arrangerar även Gran Fondot.
Ett Gran Fondo är en typ av cykellopp med ursprung i Italien. Gran Fondo är en cykellopp för elit och motionärer, vanligtvist på medel- till långdistans. Ett Gran Fondo skall vara utmanande, men också en upplevelse med vacker natur och en spännande bana.
Detta lopp har arrangörerna jobbat länge med. Om jag inte minns fel annonserades det ut redan på senhösten förra året. Tanken var då att loppet delvis skulle gå inne i stan och bestå av ett varv på 150km. Dock har det under resans gång uppstått problem med att få banan godkänd av alla instanser, och sträckningen har ändrats flera gånger för att slutligen fastställas bara någon vecka innan själva loppet till en varvbana på 2x75km med varvning inne på Friends Arena – som helt klart tillförde en hel del till upplevelsen!
Eftersom stads-delen föll bort var det många som var missnöjda och ville hoppa av. De hade anmält sig just för att få cykla på avlysta vägar inne i stan, vilket jag kan bekräfta är en upplevelse. (STHLM Bike går ju genom staden en tidig söndagsmorgon när det är i princip bilfritt) Och jag kan förstå dem, anmälningsavgiften var trots allt på hela 1200 kronor. Nästan lika mycket som Vätternrundan! Därför valde jag att inte anmäla mig, men kom med på ett bananskal ändå som tandempilot via det samarbete SCF Paracykelsektion arbetade fram med Gran Fondo.
Så här efteråt kan jag meddela att organisationen och arrangemanget var på topp. Helt i klass med VR. Flaggvakter och funktionärer i princip i varje korsning. Kanter och gropar som skulle passeras hade fått tillfälliga utjämningar med asfalt. Alla trafikljus längs banan var inställda på gul blink. Polisen dirigerade i de mer trafikerade korsningarna. En och annan bilist tyckte nog vi var i vägen, för bilköerna blev väldigt långa. I början uttalades ett mål från Gran Fondos sida om att de längre fram skulle vilja ha 20.000 deltagare. Då funkar dock inte en bana som dagens, det skulle bli alldeles för trångt. Men det har de säkert pejl på.
Loppet får helt enkelt 5 cyklar av 5 möjliga av mig. Jag kommer tillbaka.
Men hur var dagen i övrigt då? Själva loppet?
Redan kvällen innan kunde man hämta ut sin nummerlapp och den cykeltröja man fick och som arrangören såklart önskade så många som möjligt hade på sig under loppet. Så efter jobbet tog jag mig till Friends för att göra just detta. Även om det väl var i stort sett klart att Jocke inte skulle kunna ställa upp så hämtade jag ändå ut hans lapp och tröja för säkerhets skull. Några dagar tidigare hade vi fått information om startgrupp och hur utlämning av lappar och tröjor skulle gå till. Och det var väldigt smidigt. Det sköttes i ett av arenans riktigt stora ”lastutrymmen” med många funktionärer och i princip ingen kö alls när jag kom dit vid 18-tiden på fredagen. Det lustigaste som hände var att jag och Jocke – som var anmälda som tandempar – hamnade i olika startgrupper! 🙂
Resten av familjen drog till landet på fredagen så jag hade helgen för mig själv och min cykel. Tiiidigt på lördagsmorgonen ringde klockan. Vi snackar innan klockan sex, för första start skulle gå 07:00 och jag hade räknat med att cykla till start, en uppvärmningsrunda genom stan på ca 45 minuter. Självklart snoozade jag lite för många gånger och blev sen och lite stressad. Efter grötfrukost slog jag nog hastighetsrekord på de folktomma cykelbanorna fram till Västerbron där jag kom ifatt två andra killar med samma klädsel som jag hade – Gran Fondo-tröjorna. Så jag sällskapade med dem sista biten och fick sedan ca en timme inne på arenan att varva ned och känna in stämningen. Robert från Fredrikshof var speaker (som vanligt en mycket bra sådan) tillsammans med Fredrik Swahn (Han med låten Herrarna i hagen ni vet).
Själva starten var väl organiserad. De kommande tio startgrupperna listades på jumbotronen med startnummer, starttid, tid kvar till start och vilken av de fem startfållorna man skulle gå till eller vara redo att gå till. De första 20 grupperna var de snabbaste och gick iväg med tre minuters mellanrum. Efterföljande grupper, 21 till 48, rullade ut med en minuts mellanrum. Klart och tydligt utan problem. Senare på morgonen, klockan 10:00 gick starten för dem som cyklade den korta rundan på 6 mil. De sista av de startgrupperna cyklade iväg när jag varvade inne på arenan efter mina första 75 kilometer.
Väl utanför arenan efter start rullade min grupp på i ca 26 km/h första milen. Det kändes ganska bra att glida över korsningen Solnavägen – Frösundaleden med av polis stoppad trafik! När jag fått igång benen tyckte jag det gick lite för långsamt, gick ifrån och jagade ikapp gruppen innan som höll ett bättre tempo runt 30-strecket. Dem låg jag tillsammans med länge och fick även med ytterligare en cyklist som tyckte tempot var bra. Dessvärre tappade jag dem i en brant uppförsbacke vid ca tre mil då jag hade lite problem med främre växelföraren. Som jag så praktiskt blev tvungen att trimma in sent kvällen innan när jag ”skulle bara” och råkade fippla loss växelvajern helt. Det blev bevisligen inte optimalt för mittenklingan.
Banan kändes ganska trevlig, och när vi nådde vattnet längst ut på Djursholm var brisen och doften från vattnet riktigt härlig. Jag hppade över första depån då jag kände mig fräsch och den kom ganska tidigt. Jag har ju cyklat mycket längre än så utan depåstopp tidigare. Däremot stannade jag till vid depån på taket på Bauhaus uppe i Sollentuna där vi vände tillbaka igen, efter ungefär fyra mil. Hoppade nästa depå på hemvägen och sedan var det dags för varvning inne på Friends. Hemvägen blev lite tung, det visade sig att vi hade motvind, och aningen mer uppför på tillbakavägen med några långa sega backar.
Efter varvningen hoppade jag över depån utanför arenan också. Jag hade druckit och ätit under vägens gång och kände mig fortfarande ganska fräsch. Vi rullade vidare ut på andra varvet, men nu hade man även släppt iväg dem som skulle köra 60km-rundan. Klientelet blev helt annorlunda med mest hybridcyklar och även en del ”flanörcyklar”. Jättekul, men det betydde också att det ibland blev svårt att köra om, och dessutom folk i banan som inte – med full förståelse – har koll på handsignaler och vikten av att hålla linjen. Körningen blev därför ryckig och man fick hela tiden jaga ikapp gruppen man körde med för tillfället då den splittrades hela tiden.
När sedan backarna kom, började mina lår säga ifrån. Pulsen var det ingen fara med men låren orkade inte trycka på ordentligt. Jag kände mig tvungen att stanna vid depån på väg upp mot vändning lite snabbt för att fylla på vatten och få en banan och lite saltgurka. Och en bulle. Inte en solbulle utan en kanelbulle!!
Det fortsatte sedan gå segt upp mot vändning och jag fick jobba mycket själv, men ändå cykla förbi ganska många som hade det ännu jobbigare i backarna, vilket gav en liten, men ändå en boost i benen. Strax innan depån vid vändningen vände den korta banan tillbaka. Efter den punkten trodde jag nästan jag var sist på långa banan ett tag. Och det gick tungt. Väl framme vid depån var det mycket vatten som gällde, och i med energi i olika former. Många använde de muggar som serverades med vatten och hällde över huvudet, och många passade på att stanna till en lite längre stund i skuggan i denna depå. Värmen tog hårt på allihopa idag. (Min Garmin visade efteråt en snitt-temperatur under loppet på 29 grader!)
På väg ut igen så såg jag att jag inte alls var sist, vi mötte fortfarande många cyklister efter oss på den långa rundan. Däremot fick jag återigen köra en hel del själv då alla jag kom ifatt var lite för långsamma för min smak. Trots min trötthet i benen. Till slut kom jag ifatt en kille som höll lagom fart som jag la mig på rulle efter en stund. När nästa uppför kom märkte jag att han också hade sega ben, och vi hjälptes åt att dra i den starka motvinden under en dryg mil tror jag, sedan tappade vi varandra i någon korsning där det blev lite missförstånd mellan trafikslagen. Jag jobbade vidare på egen hand och fick till och från någon att hänga på, men de flesta jag kom ifatt var för långsamma och de flesta som körde om mig orkade jag inte hänga på.
Sista depån hoppade jag över, då det bara var 15km kvar och jag hade fortfarande gott om vatten kvar i flaskorna. Bara att bita ihop. Men det var tungt. Det gick inte fort. Sista uppför på Kolonnvägen mot Frösundaleden var en riktig plåga. Men sedan var det i princip bara utför tillbaka till arenan, målgång, applåder och medalj runt halsen. Kul!
1 svar
[…] och annan utrustning med bra priser. Eftersom jag ändå var hemma den helgen, efter att ha cyklat Gran Fondo Stockholm, så passade jag på att åka dit och testa […]