World Triathlon Stockholm 2014
Halvåtta på morgonen var det dags att kliva upp ur sängen och ordna grötfrukost. Som sig bör när det ska göras av med energi. En halvtimme senare rullade vi, dvs jag, Patrick och Patrizia, in mot stan på cyklarna. Vi var på plats med gott om tid för att preppa vår växlingsplats. Vi fick en bra plats som man inte skulle behöva leta efter, och med ok plats för väskor mm. Dessutom var det i princip precis vid utgången ur växlingszonen till cyklingen vilket Patrick var ganska nöjd med. Vi andra två fick ju däremot en ganska lång sträcka att springa inne i zonen åt andra hållet…
Växligszonen
Vädret kunde inte vara bättre. Solen sken, det var varmt och skönt och inte speciellt mycket vind. Under väntan på start tryckte jag i mig en bar i förhoppning att inte få slut på energi där ute på Riddarfjärden. Det ryktades om att det var runt 19 grader i vattnet och jag började vela om jag skulle ha våtdräkt eller inte. Jag inbillar mig att den hindrar mig lite i axlarna när jag crawlar. Men jag bestämde mig för att köra med dräkt trots allt. Med 30 minuter kvar krängde jag på mig korvskinnet, tog en gel och knallade tillsammans med resten av laget ner mot stadshuset. Det var en otroligt stor växlingszon, men det behövs ju för 4500 deltagare. En kontrollmätning visar att jag senare behövde springa ca 600 meter från vattnet till vår växlingsplats. Jag som inte är någon löpare.
Ungefär 10 minuter innan min starttid (10:30) släpptes min startgrupp ned på pontonen och fick lite information av startern Pål Török från Team Snabbare. Pål har även lett de träningskvällarna vid sjöhistoriska jag varit med på, och tipsen innehöll inga nyheter för min del vilket kändes tryggt. Med fem minuter kvar till start hoppade vi i vattnet. Jag var orolig för att det skulle vara kallt, men de utannonserade 19,5 grader stämde nog ganska bra. Det var behagligt att ligga där på rygg i Riddarfjärden och titta upp på stadshustornet. Något man inte gör varje dag precis. En ganska häftig känsla.
Inte jag, jag var snabbare
Startgruppen spred ut sig längs den ganska breda startlinjen, och vid 10:30 gick startsignalen för oss. Vi var ungefär 60 startande och det var inte alls speciellt trångt. Det har varit värre på träningarna vid Sjöhistoriska. Mycket värre. Men man fick ju ändå se till att ta lite plats för att få en bra position direkt upp mot första bojen. Ganska snart var vi fyra-fem stycken som höll ungefär samma tempo och vi följdes åt ganska långt, skulle nästan tippa på ända fram till vändning efter 800 meter. Lite guppigt var det på fjärden men inte alls så farligt. Jag blev ändå tvungen att ta lite bröstsimtag några gånger för att lugna ned andningen och få ned pulsen lite. Men det blev inga längre sträckor.
Nu märkte jag att vi nog var ifatt svansen på gruppen som startade 10 minuter innan oss, och jag fick kryssa mig fram mellan bröstsimmare och försöka undvika en benspark i ansiktet. Tur att det var så gott om plats, så det var inga större problem. Med några hundra meter kvar till trappan kände jag att jag kunde lägga på bensparken och spurta förbi ett tiotal simmare för att slippa köa upp på land. Jag har helt klart tränat för få 1500-metersvändor i vattnet för jag har svårt att avgöra hur hårt jag kan gå ut, och är lite rädd för att ta ut mig. Men det var skönt att kunna spurta lite och med tanke på att jag skulle orka löpa i växlingszonen var det kanske bra ändå. Jag vet ju hur trött jag varit upp ur vattnet på de kortare distanserna på träningarna och i Tällberg, med rusande puls upp mot växlingen.
Någon stans halvvägs tillbaka lyckades jag tappa badmössan när den hamnat lite obekvämt. Jag trodde inte det var så noga här, men på en riktig tävling måste man ha mössan på sig är man kommer upp ur vattnet. Ett av tipsen vi fått vid sjöhistoriska är att om det händer, stoppa ned den i halsen i våtdräkten. Så kan man i alla fall vifta lite med den när man kommer upp. Så det var vad jag gjorde. Det fungerade ju bra det också.
En nackdel med stafett är att man som simmare inte får så mycket hejjarop annat än just i startögonblicket och när man kommer upp ur vattnet inför växlingen. Kör man en hel triathlon får man ju ”tillbaka” det under cykling och löpning med förhoppningsvis mycket folk runt banan. Men samtidigt blir man peppad av lagmomentet. Blir man trött i vattnet kan man inte lägga av, då sabbar man ju för laget. Kör man hela loppet själv är det ju bara sig själv man förstör för och tänker lätt att man kan ta igen de sekunderna på resterande discipliner.
Jag körde mina 1500 meter på 26 minuter och kom in på en 17:e plats av 57 i sprintstafetten.
Väl uppe ur vattnet sprang jag genom växlingszonen så gott jag kunde. 600 meter löpning var väldigt långt just där och då, det kan jag intyga. Dessutom barfota på asfaltsunderlag, även om det låg en filtmatta mellan. Väl framme vid vår plats flyttade Patrizia över chippet till Patricks ben och han for iväg på sin cykel. Vi knallade iväg till vändpunkten närmast på Norr Mälarstrand och hejjade på när han kom till första varvningen efter ca 20 minuter.
Jag, som var färdig med min insats, stod kvar även till nästa varvning och peppade. Men Patrizia knallade tillbaka för att förbereda sig för löpningen.
Efter 1:07 på fyra mil kommer så Patrick in för växling. Otroligt bra kört, och bättre än plan. Plats 11 av 57 på cyklingen. När växlingen är avklarad och Patrick kommit ned lite i varv promenerar vi båda bort mot Gamla Stan och målgången där vi ska spurta tillsammans alla tre upp för Slottsbacken och över mållinjen. På väg dit passerar vi Garmin Powerzone där vi får oss lite kaffe och saft samtidigt som vi hejjar fram Patriza när hon passerar på ett av sina varv. Hon gick senare i mål som nummer 19 bland de 57 löparna i stafetten, med tiden 47:49!
Målspurten
På tiden 2:28 passerar vi så mållinjen tillsammans, efter väl utfört lopp. Vi körde allihopa lite snabbare än vad vi satt som mål. Då kan man knappast klaga! Vi placerade oss som lag nummer 19 av 57 deltagande.
Som summering kan man väl säga att det var en lyckad dag. Vädret kunde knappast varit bättre. 4500 deltagare bygger upp en häftig stämning. Arrangemanget var proffessionellt och bra (även om det var slut på dryck och bananer efter vår målgång). Det var helt enkelt riktigt roligt! Nu får vi se om det blir en stafett nästa år igen. Och om det blir samma deltagare. Eller om det blir en individuellt sprint. För själv lär jag inte ge mig på en individuell olympisk. Tiden får helt enkelt visa hur det blir.
Väl tillbaka till vår växlingsplats plockade vi ihop och började bege oss hemmåt. Vi hörde att dagens sista cyklister var uppe på Västerbron och vid slutet av Norrmälarstrand ställde vi oss och väntade in dem för att peppa de två sista deltagarna för dagen in mot växlingen och löpningen. Två damer på tradionella damcyklar. Med cykelkorg. Hur härligt är inte det!
Uppe på Västerbron kom sedan regnet. Ordentligt. Vi blev blöta. Jag funderade på att ta på våtdräkten igen. Men vad gjorde väl det nu. Vi skulle ju bara hem. 🙂
Senaste kommentarer