Roslagsvåren 2017
Jocke & MP
Patrick plockade upp mig hemma alldeles för tidigt söndagen den 21 maj, och vi var på plats i Upplands Väsby i god tid innan start för att hinna med en efteranmälan på plats. Dagen innan hade ca 360 personer anmält sig vilket kändes oroväckande lite. Det här loppet brukar dra upp mot 900 cyklister eller mer om det är fint väder. (till skillnad mot Roslagshösten 2015 då det väl var knappt 50 pers som startade, av förklarliga skäl…) Men det droppade in folk och vid start annonserades det ut att vi var ungefär 650 startande. Färre än vanligt men ändå godkänt.
Under förberedelserna mötte vi även upp Jocke och MP som kommit ungefär samtidigt, och sprang även på Jockes Mot-alla-Odds-polare Richard Forshäll som sedan sin första Vätternrunda för tre(?) år sedan blivit en riktigt inbiten cyklist som kör med Fredrikshof.
När det var dags för start skulle Jocke intervjuas lite av den ständigt pratglade speakern längst fram i startfållan. Efter det backade vi bakåt lite då vi inte riktigt ville starta med 38+-gänget. 38+ som i kilometer per timme i snittfart, inte ålder. Vi råkade ändå rulla iväg med en startgrupp med fart 32+. Vi bestämde oss för att hänga på en bit och se hur det utvecklade sig. Det är ju ändå en fart vi kan klara av en bit om vi vill. Även om vädret var fint och solen tittade fram så var det ändå ganska kalla nordliga vindar, så för egen del blev det vindjacka på vid start, men korta ben.
Redan någon kilometer efter start var det dags för den första incidenten. På rakan i allén bromsar plötsligt klungan upp tvärt och vi som ligger långt bak brakar nästan in i dem framför oss. Själv ligger jag i vänster led och viker ut åt vänster för att slippa Jockes hjul framför. Men ser då att vi också får ett möte av en bil på den smala vägen och lyckas ta mig in bakom Jocke igen. Då hör jag lite rassel och pling en bit bakom och ser en kille som nästan rullar på ramhjulet, får loss sin vänsterfot och liksom hoppar på vänsterbenet med cykelns bakhjul i luften. Med den mötande bilen kommande mot honom. På något sätt klarade han sig utan att vurpa, stanna eller krocka och rullade med oss igen. Senare pratade jag lite med honom, och han hade gått emot hjulet på cykeln framför. Han upplevde det hela som en ganska ”bra” pulshöjare, framför allt med tanke på den mötande bilen. Tur att det gick bra!
Gruppen vi startade i var ju en 32+. Det visade sig att det inte räckte. Nästan varje gång jag kikade på datorn visade den ett värde omkring 35kmh i snittfart. Och det höll i sig nästan ända upp till Rimbo 6 mil från start. Själv gick jag dock in i väggen strax innan vid dryga fem mil när jag på grund av lite möte på smala vägar tappade hjulen framför mig i en uppförsbacke och inte orkade jaga ikapp efter det. Den höga farten i klungan från start kombinerat med smala krokiga vägar och på vissa bitar full med djupa potthål gjorde att jag ätit och druckit för lite. Det straffade sig. Jag fick rulla in till Rimbo-depån på egen hand och då gick det inte fullt lika fort. Jag hade ju tänkt stanna och fylla på energi i 4-milsdepån. Men den var ju borta nu, till förmån för Rimbo. Det hade jag glömt bort.
Efter Rimbo vänder vi söderut igen och rullar på i ganska bra fart igen, om än inte i 35. Det är jag, Patrick, Jocke och MP som bildar vår egen lilla grupp. Vi gnetar på i lagom tempo till 8-milsdepån där vi gör ett kort stopp på några minuter för lite vätska, bulle och saltgurka. Vi fortsätter sedan med den härliga nedförsbacken där vi når toppfarten för rundan vilken i år blir ungefär 62kmh. Sedan svänger vi in på den härliga Rialavägen. En smal krokig och småkuperad väg som är otroligt kul att cykla fort på och dessutom på vissa partier väldigt fin. Vi hamnar precis i början av den vägen bakom en masterklunga, och lägger oss först bakom för att ta det lite lugnt. Men snart känner vi att farten är lite för låg och börjar planera omkörning. Men den smala och krokiga vägen ger inte riktigt tillfälle. Då det är en masterklunga vill vi inte störa och ligger därför några meter bakom deras grindvakt hela tiden. Och det var nog tur.
En bit in på Rialavägen möter vi en bil. Jag vet inte riktigt vad som händer men gissar att masterklungan försöker göra sig lite smalare inför mötet och att två cyklister då krokar i varandra. En faller tydligen ner i diket (jag såg det inte själv) medan den andre går i backen ut åt vänster. Framför den mötande bilen. (det var här jag hade fokus då jag låg i vänster led själv) Som tur är hinner bilisten stanna och cyklisten klarar sig vad jag vet helt oskadd. Men några sekunder senare kommer en MC bakom bilen och hinner inte stanna. Den brakar in i bilens vänstra bak för att studsa förbi och tippa omkull bredvid bilen. Just där det en stund tidigare varit en del av en cyklistklunga. De hade dock iom stoppet för bilen rullat några meter till och på så sätt öppnade det sig en liten lucka just där motorcykeln gick omkull. Tur i oturen var nog att MCn touchade bilen först och inte lyckades svänga förbi den. Annars hade den nog brakat in i oss cyklister som stod samlade på vägen snett framför bilen. Jag vågar inte tänka på hur det hade slutat.
MC-föraren klarade sig oskadd, men hans passagerare klämde ben och fot mot bilen innan de gick omkull och hade väldigt ont. Det som hände nu måste jag säga kändes väldigt proffsigt av alla inblandade. De främre cyklisterna i klungan stoppade trafiken från det hållet medan Patrick som låg sist rullade tillbaka en bit för att stoppa trafik och cyklister som kom i vår färdriktning. MC-passageraren lades i vägkanten och en av cyklisterna i masterklungan hade full koll på hur en trafikskadad ska hanteras. Bilisten var samlad och larmade 112 som vad jag senare förstod skickade både ambulans och helikopter. MC-passageraren mådde trots allt relativt bra förutom värken i benet, som jag hoppas inte tar allt för lång tid att läka, och en vad jag uppfattade som en mindre chock i inledningsfasen. Efter ungefär 25 minuter hördes helikoptern i luften. Det mesta var utrett på plats och de som behövde hade utbytt kontaktinformation och vi i vårt lilla gäng kunde inte tillföra så mycket mer utan bestämde oss för att rulla vidare. Stela i benen och en aning nedstämda till en början, men snart var cykelkänslan där igen.
Trafiken som passerade olyckan, både cyklister och bilister gjorde det snyggt, lugnt och försiktigt. Men en av dem vevade ned rutan och sa lite spydigt till mig att jag ju måste flytta på mig. När jag hade placerat mig för att skydda personen som låg skadad i vägkanten från att bli påkörd av de passerande bilarna. Jag blev helt stum och fann inget bra svar innan hon hade kört förbi. Man upphör aldrig att förvånas….
Vi gnetade på igen utan fler missöden fram till korven vid 10-milsdepån och sedan godiset vid 12 mil. Strax därefter gör vi fri fart. Jocke och MP drar iväg, jag hakar på och Patrick släpper direkt. Jag hänger med men får en lucka när de kommer förbi en annan cyklist och jag blir fast bakom. Orkar inte riktigt jaga ikapp och tänker släppa den tanken när jag ser att det längre fram är en ”kö” av cykelklunga med bilister bakom. Jag inser att det inte är helt lätt för J&MP att komma förbi och ser min chans. Mycket riktigt, jag kommer ifatt och har hjulet på Jocke igen. Tänker att nu ligger jag här så får vi se vad jag har och ge på sista rakan.
Men. Vi har en ganska stor klunga framför oss. Jocke och MP bestämmer sig för att gå förbi på rakan i den avslutande allén. Jag inser att jag med mina såsiga ben efter att nyligen ha jagat ikapp riskerar att komma upp till mitten på klungan innan jag dör och inte orkar förbi. Så jag släpper och ligger kvar bakom det stora gänget hela vägen fram till upploppsrakan. Jag har ett sug efter att ta ut de sista jag har ur benen och spurta förbi men tänker också att det egentligen inte ger någonting. Totaltiden är ju redan körd på grund av det längre stoppet halvvägs. Så jag ligger kvar bakom och rullar i mål lugnt och fint. Men med hjälp av den inledande klungan blev det här ändå den snabbaste roslagsrundan i rullsnitt – 31,8kmh. Vi var alla ganska nöjda med prestationen när vi satt och varvade ned på skolgården medan resterande cyklister från banan fortsatte komma i mål.
Som vanligt var loppet proffsigt arrangerat, och av mig lika uppskattat som vanligt. Det här var min fjärde Roslagsvåren (där en utgick pga Gran Fondo 2014) och åttonde roslagsrundan totalt, höstarna medräknade. Jag kommer tillbaka igen!
Officiellt resultat 2017
Distans: 133,6 km
Tid i rörelse: 4:12
Snittfart i rörelse: 31,8 km/h
Totaltid: 5:16
En liten film från Patricks cykel
Senaste kommentarer