Velothon Stockholm 2017
Uppe 06:30. Enkel frukost i form av yoghurt med puffar. Fick inte i mig någon macka. Men kände att det räcker nog. Plockade med mig lite energi i form av gel och liquid av vilket jag använde två gels. Första efter ungefär 90 minuter och den andra med någon timme kvar till mål. För säkerhets skull tog jag även en flaska med sportdryck och den andra vanligt vatten.
Patrick kom förbi vid sjutiden för att cykla tillsammans in till start. Jag kände mig inte jättetaggad. När jag dagen innan hade cyklat in för att hämta nummerlappen värkte huvudet och det kändes bara tungt att cykla. Ingen huvudvärk nu på morgonen men vädret kändes inte lockande även om prognosen lovade uppsprickande och växlande molnighet. Men det hade regnat under natten och vägarna var blöta. Dessbättre var det ändå ganska varmt, jag tror ca 12 grader när vi rullade hemifrån.
Inne vid start mötte vi upp Jocke och MP för att starta tillsammans. Vi hade även F med oss, som lustigt nog är en av mina leverantörskontakter. Han kom ifatt oss på väg till start och bestämde sig för att köra tillsammans med oss. Kul!
När starten går rullar vi sakta iväg. Jocke och MP bestämde sig just då att ta av sig vindjackorna så hamnade lite efter, men vi tänkte att de kommer ju snart ifatt. Det gjorde de aldrig. Inte mig i alla fall. Det visade sig att de dragit på sig en punktering innan de lämnat Ringvägen, och de tappade minutrarna är svåra att ta igen när alla rullar i nästan samma fart, med små skillnader.
I startfållan
Efter Skanstull passerade vi KM0 men tempot höjdes inte nämnvärt, dock en aning. Fältet drogs ut lite mer och vi bestämde oss för att försöka hänga med den stora klungan som skulle bildas. Ganska snart låg vi i svansen bakom ett mindre Rynkeby-gäng som höll lagom fart. Och en än längre svans bildades bakom oss. De tog oss tryggt och säkert genom platser som Älta och Vendelsö, och farten hölls snyggt ned genom de regnvåta kurvorna. Jag noterade egentligen inga olyckor eller ens incidenter på hela rundan. Vi passerade depån vid Årsta Havsbad utan att stanna, och Rynkeby fick agera lok hela vägen ned till Nynäshamn, även om de själva tappade 4-6 av sina cyklister på vägen ned. Själv tyckte jag nästan att det gick lite för långsamt, men insåg att det vore dumt att gå förbi och köra själva med den växlande kantvind som var. Drygt 31kmh i rullsnitt hade vi ned till Nynäs-depån där vi stannade för lite banan, havreboll, godis och dryck. Och pisspaus. Efter stoppet på ca 11 minuter var snittfarten nere på ca 29kmh. Det känns alltid lite surt när den går ner under 30…
Tyvärr fick vi här släppa iväg Rynkeby-klungan då Patrick behövde lufta fötterna lite. Han stod utan skor när de skulle rulla iväg. Vi hamnade därför, ungefär som vanligt, lite i ingemansland efter stoppet. Vi fick jaga själva en bit, och kom till slut ifatt ett mindre gäng som höll ganska bra fart och som vi rullade med några mil. Tyvärr kände Patrick att det gick lite för fort för att hans rygg skulle vilja vara med, så han valde att släppa medan jag lite själviskt tillsammans med F valde att fortsätta med gruppen vi hittat. Jag kände att jag hade mer att ge och ville vara ordentligt trött när jag kom i mål, och när Keissiakoffs tredje klättring kom kände jag att det spratt till i benen lite extra. Jag laddade på, drog ifrån ”vårt” lilla gäng, cyklade om de två som redan ryckt lite, höll i hela vägen och tog mig upp i topp bland mina vänner på segmentet (ett gammalt proffs borträknat). Jag väntade in F men resten av gruppen hade vi tappat skulle det visa sig lite senare. Nu hoppades jag bara att jag inte tagit ut det sista av benen i backen, och att jag skulle orka hålla tempot in till mål också.
Jag och F fortsatte en bit bara vi två med lite partempocykling. Vi fick någon eller några på släp, och snart hade vi jagat ikapp ytterligare tre cyklister som vi la oss bakom en stund. Även de höll bra tempo och efter en stund var vi runt åtta cyklister på ett led som turades om med några minuters förningar var. 12-milsdepån rullade vi förbi och jag snodde åt mig en banan i farten.
Farten var fortsatt god. När vi passerade Handen höll jag utkik och upptäckte Jockes och MPs familjer, och fick härliga hejarop tillbaka. Närmare stan började folk droppa av vårt lilla gäng en efter en, och det kändes oerhört inspirerande att känna att jag inte hade några problem att hänga med. Under hela rundan tänkte jag på att jag som ofta brukar tappa hjul i kurvor och får kämpa mig ikapp igen hela tiden, nu inte alls hade dessa problem. Jag sög lätt fast i hjulet framför hela tiden, och de gånger jag av olika anledningar tappade lite hade jag inga som helst problem att trycka till lite extra och komma ifatt igen snabbt. Jag kände mig helt enkelt stark, och det var en skön känsla!
Splittider
Vi rullade i bra fart genom Älvsjö och det märktes att tempot dragits upp lite ju närmare mål vi kom. Vid brofästet på Liljeholmsbron var vi bara två kvar och jag kände fortfarande att benen var med. Så jag tog i och ryckte om och förbi, snodde ett nytt personligt upp för bron, tog den snäva kurvan in på Hornsgatan i bra fart och laddade på. Stigningen upp mot puckeln var längre, mycket längre än jag tänkt mig, och det blev riktigt jobbigt på slutet. Jag trodde killen jag tog på bron skulle komma ifatt. Men jag höll undan och spurtade i mål på Ringvägen med Vacchis kommentar ”här kommer en attack av SMACK” i högtalarna. 🙂
Ja, ett motionslopp är ingen tävling annat än mot sig själv. Men man måste ju få unna sig att bli lite barn igen! Och det var ju min egen tid jag var ute efter att slå, även om det känns lite kul att hänga av cyklist efter cyklist på slutet av 16 mil. Det var i alla fall en stor del av min behållning från rundan i år. 🙂
I målfållan blev det lite tack och grattis och bra kört till och från några av de vi cyklat med de sista milen när de droppade in en efter en. Och det är det här jag tycker så mycket om med cykellopp! Personer som inte alls känner varandra kommer ifatt, strukturerar sig lite, ibland helt utan ord, och hjälps sedan åt mot ett gemensamt mål. Allt är så naturligt och med duktiga cyklister kan man lita på att det går att ligga 20 cm bakom i höga farter. Och väl i mål tackar man varandra för hjälpen och gratulerar till väl genomfört lopp. För att sedan spridas vind för våg igen, och kanske kanske träffa på och hjälpa varandra på något annat lopp igen. Men förmodligen känner man ändå inte igen varandra då.
Resultat
Det var här i målfållan jag lyckades tappa mina kreditkort och körkort. Troligen trillade kort-etuiet ur ryggfickan när jag tog fram telefonen i väntan på Patrick, Jocke och MP som efter ca 10 minuter rullade in tillsammans. Då jag stod på gräset hördes det heller inte när det föll i marken. Upptäckten gjorde jag när det var dags att cykla hem igen efter att vi suttit inne på Zinkens fotbollsplan och ätit, druckit och pratat av oss. Jag hade ju ingen aning om var jag hade tappat korten. Det kunde ju vara var som helst på hela rundan, även om jag brukar lägga dem i ryggfickan så de inte *ska* kunna hoppa ur vid eventuella gupp. Och jag tyckte jag känt efter så de låg kvar efter varje sådant gupp. Men jag kunde ju ha känt fel. Jag förberedde mig på att spärra och beställa nya kort när jag kom hem. Och berätta för barnen att jag slarvat bort det fina etuiet jag fick av dem i julklapp.
Väl hemma visar det sig att en person hittat mina kort, och sökt sig fram till mig via Eniro. Dock först bara via samtal och sms till min jobbmobil som är det enda mobilnummer till mig som är listat. Och den hade jag ju inte med mig. Till slut hade hon ringt på hemnumret där Karin svarade. Och väl hemma kunde jag ringa tillbaka. Det var bara att sätta sig på cykeln igen och rulla in till Skrapan där vi skulle träffas, och jag fick tillbaka alla mina kort. Helt underbart! Det finns hopp om mänskligheten! Hon hade inte ens velat lämna in korten till funktionärerna, hon tyckte det kändes för osäkert. Det är så skönt att det finns sådana människor! Stort tack till dig B!
Så, för att summera det hela, så blev det många personliga rekord på rundan. Funktionärerna var glada och trevliga, och vi såg relativt många poliser ute som hjälpte till att dirigera trafiken. Jag märkte inte av några sura bilister på vägarna. Och det var i princip helt bilfritt hela rundan. Jag tror det var två bilar som släpptes på i samma riktning för oss på hela varvet. Så underbart!
Många personliga rekord
Det var också bättre i år med olika startgrupper där de snabbare startade först och de långsammare sist. Färre, om ens några, olyckor och incidenter i starten tror jag. Men jag saknar fortfarande kaffe, i depåer men framför allt målgång. Snälla, försök få in en kaffesponsor till nästa år. Annars tycker jag depån i Nynäs var helt ok. Jag gillade hinken med godis och de glada funktionärerna som bar omkring på den 🙂
Och det bör nämnas igen. Det är så otroligt roligt med avstängda vägar!
Jag tror dock loppet behöver växa lite för att kunna fortsätta. Det blir nog svårt att försvara arrangemanget annars. Kanske skulle sänkt anmälningsavgift hjälpa? I år var antalet deltagare tillsammans på båda distanserna 2201 personer i motionsklass, varav 438 damer. Drygt 1500 körde den långa rundan enligt resultatsidan. I tävlingsklass vat det totalt 158 deltagare, i herrelitens linjelopp 78 killar och i damelitens linjelopp endast 12 tjejer.
Årets bansträckning
Senaste kommentarer