En helg ensam med barnen
Helgen började med hämtning på skola och dagis på fredagen, med efterföljande middag och fredagsmys framför det obligatoriska Fångarna på fortet med en liten tjej tätt inpå på varsin sida i soffan.
Lördagsförmiddagen var ju redan inbokad med Tuvas badmintonträning. Emma ville gärna följa med och ”titta jättemycket”. Hon satt och spanade in de spelande barnen med stora ögon första 30 minuterna innan hon valde att spela lite på den för säkerhets skull medhavda plattan. Vi avslutade med lite go’fika innan det bar hemåt igen.
Eftersom det är vinter finns ju alla möjligheter att roa barnen utomhus. jag var sugen på att dra till Flottsbro för lite utförsåkning men att göra det själv med båda barnen och dessutom för första gången på skidor för Emma kändes inte så lockande. Skridskoåkning kändes som ett enklare alternativ och lite kul att se hur det skulle gå för minstingen. Efter lite efterforskning som visade att ishallarna bara hade öppet tidigt på morgonen och sjöisarna inte är ett alternativ ännu, hamnade vi på naturisbanan vid Kämpetorpsskolan.
Det tog ungefär 15 minuter och Emma kunde ta sig fram med lite stapplande steg utan stöd. Jag tillämpade noggrant avvägande mellan att låta henne ramla och att ta emot henne för att det skulle fortsätta vara roligt men ändå få lite känsla för att åka helt själv. Det gick helt klart över förväntan och Emma tyckte det var jättekul.
Väl hemma igen hyrdes det film via vår eminenta fiberanslutning. Smurfarna 2, Inte pappas favorit kanske men jag visste att Tuva, som av någon anledning ofta inte vill se på film alls, gärna ville se denna. Med lite fika på bordet så slappade vi med denna rulle innan middagen. Dagen avslutades med en sen kväll tittandes på finalen av ”Det största äventyret” som i början kommenterades friskt av Emma.
Söndagen började med sovmorgon. Sedan blev det skridskor igen och Tuva kände sig riktigt säker redan från start. Funkade bra även för Emma även om hon gärna höll i mig mer den här gången. Det hela slutade med ledsen och avig Tuva då hon tyckte jag var för mycket med Emma. Hon ville ju åka ikapp med mig, men tyvärr är det ju lite svårt när Emma är med och behöver lite stöd, och dessutom inte ville sitta på sidan en stund och titta på när vi gjorde ett litet race. Där kom den välkända känslan av att vara otillräcklig för en stund.
Väl hemma igen blev det bulle och varm choklad, vilket verkade göra susen. Både för barn och pappan. Tjejerna var sams igen och satt och pysslade nära varandra i soffan, och snart kom Tuvas kompis på besök några timmar. De stängde in sig i rummet och märktes sedan knappt av alls, medan jag låg på golvet och lekte med Emma och Brio-järnvägen tills det var dags att fixa middagen.
Klart härligt att lägga allt åt sidan för att ge barnen (nästan) full fokus!
Senaste kommentarer