Vätternrundan 2016
När man får vatten från hjulet framför i munnen, då vet man att man ligger rätt.
/Hört i klungan
Under fredagseftermiddagen anlände Jocke och jag till Motala för inkvartering i samma lägenhet vi hyrt de senaste åren, någon kilometer från starten. Förberedelserna för årets lopp, mitt fjärde och det tredje tillsammans med Jocke, började direkt med cykelpyssel och försök att bestämma sig för vilka kläder som skulle användas. Det var inte helt lätt med den prognosen. Skulle det bli kallt att cykla blöt hela rundan, eller skulle temperaturen vara lagom ändå?
Efter en pastamiddag tillsammans med Jockes Mot-alla-Odds-polare Rickard med syster Tanya knallade vi ner till startområdet och kom fram lagom till att första startgrupp rullade iväg kl 19:30. Stämningen var god och uppsluppen bland cyklister och anhöriga på och runt torget i det fina vädret. Vi hämtade ut våra nummerlappar och knallade hemåt igen för att slutföra förberedelserna och för att få lite sömn efter lite laddning i soffan med diverse kolhydrat- och saltrikt tilltugg och dyck. Nu hade jag bestämt mig för att lägga fram och därmed köra i kortkort med armvärmare, korta handskar, buff runt halsen och keps, med den ultratunna vindjackan i ryggfickan. Innan sängdags fixades det sista på cykeln i form av nummerlappar, sadelbyte för att skona min rumpa och lite teknikintrimning. Och som vanligt tog jag med mig alldeles för mycket egen energi i fickorna.
Vid det här laget hade vi bestämt oss för att göra ett försök på att gå runt på mindre än 10 timmar, något jag känt att jag vill göra. Alternativet skulle vara en solskensfikarunda, men det såg det inte ut att bli denna gång på grund av vädret. Redan innan hade jag gjort upp ett tids- och depåschema med hålltider som tejpades fast på styrstammen. Jag vet ju sedan tidigare att när man väl är på rull är det svårt att komma ihåg vilken tid man ska ha passerat vissa platser, och att under småtimmarna försöka räkna ut det medan man håller koll på alla cyklister runtomkring blir gärna helt fel.
Klockan 04:00 ringde väckarklockan. Ska jag vara helt ärlig var jag inte jättesugen på att gå upp. Men väl uppe och med cykelkläderna på började känslan komma tillbaka. Medan frukosten intogs var det 15 grader varmt ute, ingen vind och inget regn. Men mulet. Det skulle bli en härlig runda.
Vi rullade ner till start och anslöt till den grupp från SMACK som skulle starta tillsammans 05:18. I denna grupp fanns det flera som ville ta sig runt på samma fart som vi, och några snäppet långsammare någonstans mellan 10 och 11 timmar. Vi hade inte helt klart för oss hur deras uppdelning såg ut, men rullade ut från starten i den bakre delen av fältet. Strax efter att MCn släppt oss och vi kommit ut ur Motala visade det sig att de främre delen av SMACK-gänget drog iväg lite snabbare. Vi låg då bak i vår lilla klunga och valde att inte rusa efter, utan höra lite vad vår grupps planer var.
Vi frågade om gruppen ville ha oss med i rotationen eller om vi skulle svansa efter, och svaret var det naturliga ”Ju fler desto bättre”. Vilket kändes positivt då tandempar ofta inte är ”välkomna” i klungan. Men i vårat gäng funkade det fint. Tyckte både vi och har även fått det bekräftat av andra i efterhand. Vi rullade på i 30-32-fart i ömsom tvåled och ömsom enkelled med lagom långa förningar. Sällan hördes något om lucka eller fartjustering så vi verkade vara ganska överens om farten.
Dock gick det lite för långsamt för min och Jockes tidsplan. Redan när vi passerade förbi den första depån i Ödeshög låg vi fyra minuter efter plan. Och det utan att ha haft något stopp ännu.
Under resans gång diskuterades vilka planer SMACK-gänget hade. Det visade sig vara ganska lika våra. Ett snabbt stopp i Ölmstad, cykla förbi tidsslukaren Jönköping, stopp i Fagerhult och Boviken och sedan i mål. Jag rekommenderade att hoppa över Boviken då det ofta är trångt där och svårt att hålla nere stoppet till några minuter. Jag tror gruppen tog det till sig och istället siktade på Karlsborg som har lite mer utrymme. Själva hade vi tänkt stanna i Hjo trots att det kan dra iväg i tid där, men hade det med i kalkylen och dessutom hade vi räknat med ganska god marginal i slutet.
Genom Gränna passerade vi på gatstenen tillsammans med många andra. Ni som sett filmer inifrån spurtande proffsklungor vet vad jag menar när jag säger att det var lite så det kändes här. Tätt, med små marginaler och relativt hög fart. Folk skriker så fort någon gör något som kan riskera säkerheten. I slutet av gatstenen är det förmodligen någon som tappar en flaska och 5-10 personer går omkull. Som tur är väl till höger vilket gör att vi andra kan rulla förbi till vänster. Men såklart är det några som vill sakta in och titta trots att det redan finns folk på fötterna och då hörs direkt bakifrån – ”kör kör kör kööööör”. Allt för att de bakom inte ska braka in i oss framför. För egen del var detta parti en rolig adrenalinhöjare, även om jag såklart hoppas det gick bra för alla som gick omkull.
video-to-be-published-here
I Ölmstad stannade vi fem klockade minuter för påfyllning av vatten, någon solbulle och trädbevattning. När vi rullade iväg hade mina och Jockes marginaler minskat ytterligare, och vi började nu närma oss en gräns där vi inte skulle ha råd med fler stopp om inget drastiskt gjordes. Och vi hade inte en kommit en tredjedel av rundan. Vi ville ju heller inte dra upp tempot för mycket i gruppen. Vi hade inte varit med och planerat utan bara hoppat in vid starten. Då är det gruppens villkor vi får rätta oss efter.
Än så länge hade vi sluppit regn. Här och där var vägbanan blöt och det stänkte lite nedifrån, vilket gjorde att kläderna blev lite blötare än vanligt. Kanske var det det som gjorde att jag började känna av skav i ljumskvecken. Något jag aldrig brukar göra annars, och det gjorde mig lite orolig över de kommande dryga 20 milen. Men det skulle visa sig att det ”gick över”. Efter ytterligare några mil kände jag inte av det längre. Däremot har området varit lite överkänsligt dagarna efter helgen…
Men blir man inte tillräckligt blöt på grund av vädret kan man ju alltid hälla rikligt med vatten över sig vid påfyllning av vattenflaskan…
På väg ner mot Jönköping fick vi däremot lite lättare regn uppifrån samtidigt som vägbanan var ordentligt blöt med stora pölar här och där. Vi förstod senare att de som startat någon timme eller mer före oss fått sig en ordentlig rotblöta i det här området.
Efter en väldigt lugn körning upp för Kaxholmen kom vi strax in i Huskvarna, och där stötte vi på den första ambulansen. En tjej hade, hörde vi senare efter målgång, gått omkull på hal vägbana och glidit en bra bit på backen. När vi passerade låg hon i framstupa sidoläge på gatan med sjukvårdare omkring sig och jag kan bara hoppas att det inte gick allt för illa.
Jönköpingsdepån var för året flyttad från den lagerlokal den brukar vara i, till ishallen. Men vi rullade som planerat förbi. Nu låg vi ungefär 20 minuter efter vår tidsplan. Trots detta var ”väggen”, dvs Trånghallabacken upp mot Bankeryd, ett kärt återseende. Jag lovar, den är inte fullt så farlig som den ser ut på avstånd. Bara man tar det lugnt och inte bränner slut på benen.
Inte riktigt Trånghallabacken kanske… Foto: Erik Ekedahl
Ungefär här blev vi ikappåkna av en stor klunga från Fredrikshof. Eller snarare sagt två sammanslagna klungor som vad jag förstod bestod av en grupp från Täby och en från Stockholm. Grovt uppskattade jag dem till ca 70 cyklister som i ofta perfekta led (jag kunde se genom och förbi hela klungan mellan de två leden på rakorna. Snyggt!) susade fram i med våra mått mätt riktigt hög fart. Vår lilla grupp tog chansen och jagade ifatt ryggen på grindvakten och hängde med som svans och riktigt njöt av fartökningen. Men snart ropades det bakifrån att det gick lite för fort. Jocke och jag velade. Skulle vi ha någon chans på 10 timmar så var den det här. Vi behövde hjälp att jaga ifatt vår tidsplan. Samtidigt kändes det dumt att lämna gruppen vi kört tillsammans med och hjälpt till i i 12 mil. Men beslutet behövde tas snabbt, och det slutade med att vi tackade för det trevliga sällskapet (för det var det verkligen!) och fortsatte svansa efter Hovet.
Något stopp i Fagerhult blev det förstås inte. Där susade vi förbi. Istället blev det ca fyra minuters klockat stopp vid den obemannade vattendepå som finns någon mil senare. Och det var välkommet för mer vatten behövdes. Här passade jag också på att trycka i mig en gel för att säkerställa att mina egna depåer inte gick tomma.
Vidare upp mot Hjo rullade det sedan på i god fart på slätten. Även depån i Hjo (i år hade de flyttat lasagnetältet till hamnsidan av gatan, vilket förmodligen var bra för de som stannade) passerades utan stopp och vi swooshade genom stan tillsammans med hovet-klungan med hejjande folk på sidan om. Det var en härlig upplevelse som skiljer sig lite från att mer eller mindre ensam kämpa sig in mot depån ett antal timmar tidigare på morgonen vilket vi gjort tidigare år.
Nu började till och med solen titta fram mellan molnen då och då, och temperaturen hade stigit upp till 20 grader, ibland lite mer. Även Boviken passerades utan att den fick någon större notis. Men strax efter fick vi lite bekymmer. Hovet-klungan med oss i svansen tillsammans med åtta andra cyklister kommer ifatt en större klunga från Uppsala och går om. Men precis när hovet kört om drar de ned lite på farten vilket gör att vi i svansen inte kommer förbi utan att köra om hela gänget från Hovet också. Vilket för oss inte är görbart i den farten. Klungorna fyller upp hela norrgående körfältet och vi som legat i omkörning har gjort det i mötande körfält. När det nu kommer mötande trafik blir vi insläppta mitt i Uppsala-klungan, men självklart vill de inte ha oss där, lika lite som vi vill ligga där och störa.
Efter en del om och men blir vi framsläppta till ryggarna på Hovet igen, samtidigt som Uppsala tröttnat på situationen och väljer att gå om Hovet igen. Här blir det väldigt rörigt och trångt och jag väljer att ta det säkra för det osäkra och släpper Hovet för att inte riskera en olycka. Med resultatet att de långsamt ökar avståndet till oss framöver och vi är ”solo” en stund. Trots detta kan vi hålla ganska bra fart den bit vi har kvar till Karlsborg där vi beslutar att gå in och fylla på vatten när vi nu ändå inte har någon klunga att hänga efter.
Med det uteblivna stoppet i Hjo och med hjälp av klungan från Hovet har vi nu hämtat in all tidigare förlorad tid och ligger helt plötsligt nästan en kvart före tidsplanen. Vi väljer därför att inte stressa genom depån utan tar lugnt lite extra energi i form av en bar på stående fot. Självklart med ett öga på klockan. Tre minuter innan planerad avfärd rullar vi iväg tillsammans med det lite snabbare gäng från SMACK som också de stannat i här i Karlsborg, och tillsammans med dem snurrar vi på i kedja förbi Hammarsundet och Medevi. Tyvärr får vi på den här sträckan se den andra ambulansen under vårt varv runt sjön. Den här gången är det en kille som sitter mitt i vägbanan efter någon typ av vurpa, och det stora antal cyklister som kommer får passera i stilla mak för att inte riskera ytterligare vurpor.
Väl framme i Medevi är det tydligt att vi med två mil kvar kommer klara att ta oss in under 10 timmar med råge. Även Jocke som tvivlat ända fram till nu börjar inse att det kommer gå vägen. Vi behöver inte ens stressa! Men! De senaste milen har jag haft en tilltagande värk i ryggslutet, som nu börjat vandra ner i höger ben. Det gör det svårt att ta i ordentligt och mitt behov av att oftare ställa mig upp och skjuta fram höften tilltar. För det gör att värken minskar och jag kan få ned kraften i pedalerna en stund igen. Men nu ska varken det eller den något irriterade vänster hälsena få sätta stopp för sub-10!
Innan vår lilla SMACK-grupp splittras för lite ”fri fart” in mot mål hinner vi med ett snabbt stopp för påfyllning av energi och dumpning av invärtes vätskor inför upploppet. Sedan är det ”full fart” som gäller på de mindre vägarna mellan Medevi och Motala. Vägar som är otroligt roliga att köra hårt på. Och liksom förra året öste vi förbi flertalet större klungor från olika klubbar och Ride of Hope som med glada tillrop hejjar på oss när vi far förbi på vår tandem. 🙂 Men här börjar låren på oss båda kännas slitna och uppförsbackarna blir jobbigare och jobbigare, även om Jocke ställer sig upp och trampar i några av dem.
9 timmar och 36 minuter efter start rullar vi i mål i Motala! Vi fixade det!
Häftigast
- Körningen genom Gränna
- Vägarna fyllda till bredden av flera hundra cyklister i stigningarna på västra sidan. Saknade kameran.
- Den snabba körningen med hjälp av Hovet-klungan.
Energi
Efter grötfrukost blev det inte så mycket annat än egen medhavd energi som intogs innan målgång.
- 1 750ml flaska vatten till Ölmstad
- 1 double bar halva i Ölmstad
- 1 flaska sportdryck till vattnet efter Fagerhult
- 1 gel i vattendepån
- 1 flaska vatten till Karlsborg
- 1 halv doublebar någonstans på västsidan
- 1 sportbar i Karlsborg
- 1 flaska vatten till mål
- 1 gel + 1 liquid strax efter Medevi
- 4 gt tabletter under rundan
Punkor
- Inte en enda punka för oss, men vågade inte prata om att…
- …det var väldigt många som stod och lagade punkor längs hela rundan.
Vädret
Nästan Inte en droppe regn uppifrån. En del blöta vägar med pölar på väg ner, så ordentliga skurar hade kommit, vilket bekräftades av andra cyklister. Vi hade otrolig tur! Varmt. 15 på morgonen, 18 på västsidan, 20 i mål. [bild från anders satellit på fb]
Kroppen
Förutom ryggont de sista milen så klarade jag mig riktigt bra. Rumpan led inte så mycket. Fukten på morgonen hade dock skapat skav-värk i tumgreppen på händerna så de hade jag lite svårt att hitta lämpliga positioner för på slutet där jag samtidigt kunde bromsa och växla ordentligt. Och vänster hälsena var något irriterad. Men allt det där gick över efter en natts sömn, och redan på söndagen var kroppen nästan oförskämt pigg efter en sådan insats. Och på måndagen pendlade jag till jobbet på cykeln som om inget hade hänt. 🙂
Blir det sub-9 nästa år? Njae, kräver för mycket insats i form av träning själv och med klunga. Men Jocke fick blodad tand, och ännu finns ju gott om tid att fundera…
Senaste kommentarer