Girot T-Bana 2017

Eller Slowroll Ultra. Det hela kan väl egentligen, om jag ska generalisera lite, sammanfattas med orden skägg, singlespeed, tatueringar och fixies. Och cykling.

Det var mycket skägg och tatueringar som mötte mig när jag kom till Kungsträdgården i tisdags förmiddag. Inte för att det är något dåligt, jag är skäggig själv. Men som en ”vanlig” landsvägscyklist och jobb-pendlare var det inte riktigt mitt klientel som befann sig där bland alla cyklar. Men vad gjorde väl det? Vi delade alla intresset för cykling, vädret var toppen, vi hade en härlig cykeltur framför oss och öl som väntade efteråt. Vad kunde gå fel liksom.

För fem år sedan drog ett gäng igång rundan Girot T-bana som går till Stockholm tunnelbanas alla slutstationer. En runda på cirka 10 mil, lite beroende på felkörningar och vägarbeten. Under dessa år har jag varit sugen på att hänga med runt, men det har alltid krockat med någonting annat. Utom i år då vi skulle vara hemma och väderprognosen såg riktigt lovande ut. Så i år var det dags.

Klockan 10 på nationaldagen rullade ungefär 80 cyklister (antalet jag hörde diffade mellan 77 och 85 beroende på vem som räknade och när) iväg från Kungsträdgården med sikte på första slutstationen, Ropsten. På en salig blandning av cykeltyper. Det var en liten utmaning för ledarna att försöka hålla ihop ett så stort gäng genom stan förbi alla rödljus och korsningar, och det blev en aning kaosartat vid något tillfälle. En och annan bilist kan kanske ha blivit lite irriterad men det var mig veterligen ingen som tydligt uttryckte något sådant just då. Tack för det. Och som någorlunda erfaren klungcyklist och daglig pendlare genom staden kände jag att vi kanske kunde ha cyklat lite snyggare och säkrare. Men vi tog oss i alla fall ut från de centralare delarna utan missöden eller mer än något enstaka tut från bilist. De flesta fotgängare såg leende på när vi rullade förbi.

Vi hamnade så småningom i Ropsten och betade sedan av slutstation efter slutstation med gruppfoto vid varje stopp. Rundan rullade på lite för långsamt för min smak, men det var väntat och jag tog det som en trivselrunda. En slowroll. Något jag noterade var att många åt väldigt mycket vid stoppen. Jag drack lite vatten. Men det är ju skillnad på om man är van vid längre distanser eller inte. Just det här arrangemanget har ju inga egentliga krav på cyklisterna och många är nog innerstadscyklister som ser dessa tio mil som en lång distans. Att dessutom köra 10 mil på singlespeed eller fixie tar nog lite hårdare på benen än för oss som kan köra på lätta växlar.

Vid Brommaplan var det dags för den, som jag förstår, traditionsenliga lunchen. På sushihaket. Nu var vi ju lite fler än tidigare år så alla fick inte plats och äta sushi, även om det vackra vädret gjorde att många tog hämtmatvarianten och satte sig i gräset på sidan om restaurangen. En del spred även ut sig på andra ställen som erbjöd ätbara saker. För egen del blev det nudlar och kyckling med cashew, och jag träffade då Arthur, en fransman som pluggat här och snart är färdig. Vi diskuterade cykling från alla möjliga anfallsvinklar, och det visade sig att han ska cykla hem till Paris i slutet av juni. All lycka på den färden! 🙂

Det fina vädret gjorde att vi nog stannade lite länge vid Brommaplan innan vi kom iväg ut mot Ekerö. Där möttes vi av motvind men samtidigt var det ganska skönt att få trycka på lite och få upp farten en stund.

Turen gick ner till Slagstafärjan. Väl där fick foodtrucken med kaffe och glass sälja en hel del när 80 cyklister sugna på just kaffe och glass skulle vänta på färjan. Och dessutom missade vi en avgång för att alla inte hunnit köpa biljett. Lyllos foodtruckpersonalen!

När vi rullade av färjan på Slagsta-sidan fortsatte vår runda ner till Norsborg för att följas av Fruängen och sedan vidare ner mot grön linje med bland annat Farsta Strand och Skarpnäck innan vi vände norrut igen med sikte på den avslutande stationen – Kungsträdgården.

Lyckades vi cykla de tio milen utan problem då? Jodå. De enda incidenter jag känner till var två vurpor. En där däcket gick sönder men en i sällskapet helt otippat(?) hade ett extradäck med sig. En annan som gick över styret (vad jag hörde) men som klarade sig relativt bra. Och en tredje som blev kallad cyklistjävel för att han nästan blev påkörd av svängande bilist vid grönt för cyklister… Annars tycker jag bilister och andra visade väldigt stor hänsyn mot den stora gruppen cyklister. I de yttre förorterna var bemötandet väldigt trevligt med påhejjande invånare och nyfikna frågor om vad vi höll på med. (det måste ju för den oinvigde se lite lustigt ut när 80 cyklister rullar in och invaderar torget vid T-banestationen, snackar lite, tjoande ställer upp för gruppfoto och sedan några minuter efter ankomst rullar iväg igen) I Skarpnäck blev det rena TdF-känslan en kort stund när de lokala kidsen cyklade med och ställde upp sig på gatan för att på nära håll heja på oss när vi siktade på målet.

Efter gruppfotot vid målstationen var det dags för en stunds samkväm. Vi avslutade med eftersnack, grillad korv och egenbryggd Giro-öl (röd IPA för att hylla den röda T-banelinjen) i Tantolunden. Och lotteri med vinster från ATR och UBW om jag minns rätt (jag vann inget på min lilla lott). Tyvärr kände jag mig manad att rulla hemmåt efter nån halvtimme då hela rundan tagit väldigt mycket längre än jag räknat med och de där hemma saknade mig. Så jag missade när Technolådan anslöt i Tanto och spelade lite musik en stund senare.

Allt som allt, en riktigt trevlig dag och kul sätt att möta folk på, både cyklister och de som befolkar torgen vi stannade på. Jag kan varmt rekommendera rundan för trivselcykling. Men se till att reservera 9-10 timmar för eventet för säkerhets skull.

*filmsnuttfrånvirbenkommerhärsenare*

 

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fler bilder på instagram

Fler bilder på girotsthlm.se