60 mil blev bara 23

av beach2020 · Publicerat 24 maj 2015 · Uppdaterat 11 augusti 2015

Igår morse startade vi vår färd på cykel upp mot Rättvik, och sedan hem igen. För min egen del slutade äventyret i Borlänge, efter bara 23 mil.

Klockan ringde alldeles för tidigt klockan 05:00. Cykel och packningen på den var redan klar sedan kvällen innan och jag behövde bara dra på mig cykelkläderna och äta lite gröt. Dagen till ära fick det bli de äldre byxorna med lite sämre pad, framför de blå klubb-byxorna. Stilpolisen slog till. Man kan inte ha svarta benvärmare och blå byxor. Det går inte. Och jag litar fullt på min braiga sadel.

Jag rullade genom ett sovande Älvsjö mot pendelstationen, och mötte Jocke som redan var på tåget med destination Barkarby. Väl där blev det lite promenad fram och tillbaka då vi inte hittade tunneln under spåren. En gammal dam som blev imponerad över Jockes tandemcykel hänvisade oss tillbaka till den tillfälliga stationen, när vi nästan stod vid nedgången till tunneln. Men till slut lyckades vi ta oss fram till startplatsen. Welcome Hotel. Vi var bland de första och passade på att ta oss en varsin kaffe. Efter en stund anslöt ytterligare cyklister och det rådde god stämning i hotellets foajé. Även Peter, Jockes pilot för dagen och även den som ska pilota under vår kommande tur genom Sverige dök upp efter en stund och förberedelserna på cykeln kunde göras.

Klockan åtta rullade vi så iväg. 25 cyklister varav två tandempar stack iväg. Det stora gänget drog iväg på en gång och vi hamnade lite efter på grund av ett rödljus i första korsningen. Dessvärre hade Peter missat att ställa in sin sadel och blev tvungen att stanna några hundra meter senare för att göra det, och klungan försvann i fjärran. Tandemparet drog sedan upp tempot rejält i ett försök att komma ifatt igen. Vilket tyvärr ställde till problem för mig. Att redan under första kilometern köra på i 40 blås kändes i kroppen och pulsen rusade. Jag tappade rullen och fartvinden gjorde att de inte hörde när jag ropade. Nåväl, de upptäcker väl snart att jag är borta tänkte jag och rullade vidare själv i mer humant tempo.

Men efter en stund blev jag osäker på om jag cyklade rätt väg eller inte. Kartan med rutten i telefonen verkade ha givit upp och visade ingenting, och medan jag försökte få ordning på det kom det andra tandemparet med sällskap ifatt, så jag hakade på dem istället, tills vidare. Och efter en stund stod de där, Jocke och Peter, och väntade.

Vi fortsatte sedan norrut i mer lagom tempo men ändå med god fart. Strax innan Heby stötte vi på ett överraskande vägarbete med ca fem kilometer makadam. Som ett brev på posten kom då en punka på tandemcykeln. Det dåliga underlaget hade slitit hårt på däcken och ett par nya skulle vara bra för att säkerställa den fortsatta färden. Dessutom hade fel slang råkat packats ner i väskan, så de hade för kort ventil för högprofilhjulen. Själv hade jag onödigt långa ventiler på de slangar som satt på hjulen så vi gjorde ett byte. Men det tog lång tid då ingen av de två pumpar vi hade funkade något vidare då ventilerna nu istället blev för korta. På båda cyklarna. Däremot gick det bättre att fylla med Co2. För att inte riskera totalhaveri längre fram bad vi min syster som bor i Borlänge om hjälp. Snälla som de är åkte de in till stan och köpte ut slang, däck och luftpatroner innan stans cykelbutik stängde, och skulle sedan möta upp oss ett antal timmar senare när vi nådde Borlänge. Superduper! Men stoppet innan Heby blev lite för långt för att det skulle kännas bra. 45 minuter. Tur vi hade fint väder där i dikeskanten.

I Heby var det dags för stämpelkontroll, och där passade vi på att ta en fika och få i oss lite energi. Men även här blev stoppet för långt när vi väl parkerat våra häckar inne på cafeet.

Väl igång igen rullade det återigen på riktigt fint. Vädret var med oss även om vi hade viss motvind. Jag låg på rulle bakom tandemcykeln och njöt av färden. Och efter ett tag kom hungern krypande. Planen var att äta i Hedemora men det fick lov att bli ett akutstopp i Krylbo istället för att jag inte skulle gå in i väggen. För min del blev det en pizza som smakade toppen i början. Men sen fick jag problem att få i mig mer, något jag brukar ha när kroppen är igång på högvarv. Jag fick tvinga i mig maten för att se till att jag fick ordentligt med energi för den fortsatta resan. Inte gott alls.

Vi rullade vidare mot Hedemora där nästa stämpling ägde rum. Den här gången fick det bli på livsmedelsbutiken i samband med inte inköp av banan och läsk innan vi cyklade vidare mot Borlänge. Dessvärre lyckades vi med en liten felkörning. Ingen längre sträcka men det blev väl ändå 15 minuter extra eller så. Innan vi kom fram till Torsång där min syster med familj mötte upp med reservdelar, saft, kaffe och mackor. Som smakade suveränt!

Tyvärr fick vi problem att få på de nya däcken på de smala fälgarna. Det blev bulor vid ventilen hela tiden. Men efter mycket om och men satt de där och vi började ana den fortsatta färden igen. Nu var solen på väg ned och temperaturen sjönk, så vi ville komma igång innan det blev allt för svalt. Men se, när Jocke var inne på muggen upptäckte jag att växelörat på tandemcykeln fått sig en smäll och böjt sig under servicen. En djup suck drogs på grund av alla bekymmer, men vi fixade örat hjälpligt och rullar vidare. Nu kommer det lite regnstänk i solnedgången, men inget som stör.

Däremot dippar jag rejält när vi är på väg ut ut Borlänge igen. Jag får kämpa massor för att hänga på, men får inte ned energin i benen som bara vägrar trycka på. Kroppen hade gått ned i varv vid det långa stoppet i Torsång och tröttheten efter 12 timmars cyklande började krypa på mig. Med mycket uppför framför oss upp till Rättvik, natten i antågande med kallare temperaturer, och hög risk att missa maten i Rättvik på grund av förseningen kände jag att vi behövde ta en diskussion och påkallade ett stopp.

Efter att ha vridit och vänt på alternativen tog jag motvilligt beslutet att avbryta. Så här i efterhand ångrar jag mig. Förmodligen hade jag kunnat trycka i mig en gel för lite snabb energi och tvingat mig själv att fortsätta så hade jag säkert varit på banan snart igen. Men närheten till en varm och skön säng hos syster gjorde nog att det blev lite för lätt att ta beslutet. Jag hade ju bara 20 minuter att cykla tillbaka innan jag kunde stå i en skön dusch. Så så blev det. Redan där är jag arg på mig själv för att jag gav upp så lätt. Men oj så skönt jag sov!

På söndagsmorgonen vaknar jag vid sextiden och ser en klarblå himmel och vindstilla utanför fönstret. En tanke om att hoppa upp på cykeln och cykla hem till Stockholm slår mig. Men medan jag ligger där och räknar lite på tid och när jag skulle vara hemma om jag kom iväg snarast, somnar jag såklart om. För att vakna igen alldeles för sent för att jag ska ha lust att göra tänkta cykeltur helt solo.

Istället fick det bli tåg hem. Jag chansade på att packa in cykeln ordentligt i soppåsar och hoppades att ingen skulle ha synpunkter på tåget. Man får nämligen inte åka tåg med cykel i Sverige, förutom med några få länsbolag. Men det gick bra. Jag bokade en sittplats i närheten av rullstolsplats för att ha gott om utrymme att ha cykeln nära mig och under uppsikt, i restaurangvagnen dessutom. Personal passerade förbi flera gånger utan att så mycket som lyfta ett ögonbryn för att jag hade cykeln med. Trots att den var inpackad var det ingen tvekan om att det var en cykel. Skönt.

På tåget hem förhör jag mig lite om Jockes och Peters fortsatta resa. Till slut får jag veta att de har drabbats av kedjebrott i Heby. Men har svårt att få reda på mer information om hur det gått och om de är på rull igen eller inte. Först senare på kvällen hör jag att de gått i mål på drygt 37 timmar, med bara drygt 2 timmar tillgodo på maxtiden. Men de har klarat det! Helt otroligt bra kämpat med alla problem längs vägen! Stort grattis! På Jockes blogg kan du läsa om deras fortsatta resa efter Borlänge och hur Jocke upplevde det hela.