Velothon Stockholm 2016
Väderprognoserna hade sett bra ut ganska lång tid innan, så när vi skulle rulla iväg hemifrån Patrick och jag, klockan sju på söndagsmorgonen, tänkte jag först köra i kortkort direkt. Sedan såg jag att Patrick hade armvärmare på sig och tänkte att det är nog skönt, det är ju bara 8 grader varmt. När han sedan kom till mig hade han den tunna vindjackan på sig. Hmm… jag tar nog den jag med. Det är inte för inte september månad är en månad som det är väldigt svårt att klä sig på mornarna som cyklist. Men nog var det skönt även med lite vindskydd när vi tog oss in till starten i Rålambshovsparken. Början av loppet skulle bli fuktigt med låga moln/dimma. Men efter Nynäshamn kom solen fram och vi fick temperaturer upp mot 25 grader. Helt ok för att vara i september!
07:30 hade vi stämt träff med ett gäng från vår cykelklubb SMACK, och placerade oss i vår startgrupp tillsammans med dem. Tanken var att vi skulle försöka hålla en fart på 30-32kmh och således ta oss i mål på ca fem timmar. Även Jocke och MP på tandem skulle hänga på, men vi lyckades inte hitta varandra bland tusentals cyklister så de hamnade ganska långt bakom oss i startfållan. Vi tänkte att de kommer nog ikapp.
Klockan 8 gick så startskottet och en stor mängd cyklister rullade sakta iväg. Det var i början trångt men snart kom vi upp på större vägar, som centralbron och söderledstunneln som för dagen var avstängd och enbart till för oss. I en stor klunga på flera hundra cyklister rullade vi i god fart i flera led på det som faktiskt är motorväg i normala fall och in i tunneln under Södermalm. Det var en mäktig känsla, som avslutades med lite dunkadunkamusik strax innan vi lämnade tunneln.
Färden fortsatte mot Sickla via Hammarby Sjöstad och en liten sväng i Södra Länken-tunneln och vidare söderut mot Årsta Havsbad. Hela denna väg var det stora klungor som höll ihop och farten var tidvis riktigt bra. Min cykel rullade på så fint så vid något tillfälle spratt det till i benen när jag inte hade lust att bromsa mig ned för backarna längre, utan gick istället ut i yttersta led längst till vänster på vägen (nämnde jag att vägarna var avstängda, vi hade hela bredden för oss själva), rullade förbi några cyklister, tryckte till på tramporna och for sedan fram i närmare 50kmh och plockade ett stort antal i klungorna. Patrick hängde på och undrade om det var en bra ide. Men det var kul, och kul måste man ju få ha. 🙂
Efter en stund lugnade jag ner mig igen. Kanske var det benen som sa ifrån, men det erkänner jag aldrig. Några försök att hålla ihop vårt SMACK-gäng gjordes, men det var svårt med det stora antalet cyklister runtomkring. Folk fastnade i inre led, andra kom in emellan och så vidare, så det var riktigt svårt att hålla ihop när vi innan inte hade haft något uttalat om hur vi skulle cykla. Det handlade nog mer om att starta tillsammans och ta dagen som den kom. Dessutom är ju inte jag och Patrick samkörda med övriga SMACKare då vi sällan eller aldrig är med på träningsrundorna, framför allt på grund av avståndet till Märsta. Vi är ju främst med i klubben för att pilota åt Jocke, och vill stötta den klubb som är en av de som uttalat stöder paracyklingen.
Vid första depån stannade Patrick och jag för en snabb vätskekontroll. Det var nog det snabbaste depåstopp jag någonsin gjort. Men trots det tappade vi vårt gäng som rullade förbi. Vi kunde dock haka på nästa klunga som kom, än var det inte så utspritt på vägarna.
Färden gick vidare ner mot Nynäshamn och återigen kunde vi ligga i en klunga och rulla med i god fart. Nackdelen med de stora klungorna är dock att när de i täten tar det lugnt i motluten blir det lätt lite för hastiga inbromsningar långt bak i leden, vilket leder till risk för ihopåkningar och vurpor. Men trots många snabba stopptecken i luften, högljudda rop och skrikande bromsar så var det ingen som drog omkull i de klungor vi befann oss i.
I Nynäshamn var stämningen på topp liksom förra året. Generellt tycker jag det var ganska bra uppslutning av folk när vi passerade de mer tätbefolkade områdena på vägen ner och tillbaka. Många, kanske i många fall släkt och vänner men ändå, hade gått ut och hejade längs vägen. Sådant uppskattas verkligen och höjer nivån på loppet ytterligare ett snäpp. Patrick behövde sträcka på ryggen och jag kände väl att ett litet stopp skulle väl inte skada även om jag kände mig fräsch. I år hade depåerna förutom banan och dryck även kanelgifflar och kaffe, något många efterfrågade efter förra årets lopp. Toppen!
När vi efter ca fem minuter lämnade depån trodde vi först i efterhand att Jocke och MP har passerat oss, för de stannade inte där. Så när de trodde de jagade oss var det istället vi som helt ovetande jagade dem. Men med hjälp av Strava Labs Flyby så kan vi se att de faktiskt cyklade om oss tidigare än så, utan att vi såg dem.
Redan från start låg de inte långt efter, och vid flertalet tillfällen kunde de nog ha sett oss om de vetat att vi låg strax framför. Vid depån Årsta Havsbad likaså, för de kom inrullandes i depån precis när vi stack iväg.
Jocke o MP jagar i Årsta Havsbad (Strava FlyBy)
Någon mil senare, på Gamla Nynäsvägen mellan Västerhaninge och Söderbyvägen dundrade de tydligen förbi. Jag har något minne av att det var någon klunga som körde om där. Det slutade med att jag och Patrick fick en officiell tid ca 10 minuter efter tandemparet i mål.
Vägen tillbaka från Nynäs är mycket mer kuperad än på vägen ned. Ben och hjärta får jobba ganska mycket mer. Dessutom spittras nu de större klungorna och allt blir mer utdraget. Både på grund av banprofilen och för att folk stannar olika länge i depån. Förra året var mina ben sopslut redan här. De dog på väg mot depån och sedan lite till i uppförsbackarna ut ur Nynäs. Så var dock inte fallet i år. Även om backarna kändes nu också så var jag ändå bra mycket piggare. Vi fortsatte norrut tillsammans med lite mindre spontanklungor.
Patrick och jag ville gärna bilda klungor med två led och köra lite belgisk kedja, medan de flesta vi hittade låg på ett led. Vi hade ju trots allt vägarna till vårt förfogande. Vi gjorde flera försök att gå upp i täten, lägga oss bredvid varandra, fick två led bakom oss, och började rotera. Men det var bara de främsta som gick med, bakom oss stannade folk kvar och föll istället in på ett led. Till slut gav vi upp, låg bredvid varandra och snackade så fick resten köra som de ville.
När vi körde ned för serpentinen vid Stora Vika såg vi den första ordentliga lyckan. Och den såg inte trevlig ut. En kille hade brakat in i vägräcket efter 180-graderskurvan och låg orörlig. Folk och funktionärer fanns redan på plats så vi kunde inte tillföra så mycket, och fortsatte cykla. En stund senare mötte vi brandkåren med blåljus och någon minut senare kom ambulanshelikoptern. Under måndagen läste jag att de som larmat SOS sade att killen inte hade någon känsel från midjan och ned. Jag kan bara hoppas att han återhämtar sig bra!
Efter ett tag kom vi ifatt ett gäng på ett 20-tal cyklister som höll bra och lagom fart, och där gick vi med. Vi körde tillsammans med dem nästan hela vägen tillbaka till mål. Själv kände jag mig oförskämt pigg och gjorde ett försök till utbrytning ca 18km från mål. Egentligen ville jag gå upp i täten av klungan och hjälpa till att dra upp farten lite, men förstod snart att i täten låg ett klubbgäng som körde tillsammans. Så istället för att falla tillbaka tänkte jag att då drar jag så får vi se hur länge det håller. Jag räknade kallt med att det inte skulle hålla så länge, men om jag kom ifatt en annan klunga som höll ungefär samma fart skulle jag kanske kunna ta mig vidare bit för bit medan Patrick låg tryggt där bakom ”vår” klunga. Han fick säga vad han ville efteråt.
Sagt och gjort. Och efter en bit kom jag ifatt tre andra cyklister. Jag insåg att benen inte skulle palla med att blåsa förbi dem också på en gång så jag la mig bakom en stund. Men de där bak hade ökat tempot när jag drog. I Älvsjö var jag upphunnen, och hörde snart Patricks stämma – ”Vad var det där då!?”
Banan gick vidare på Älvsjövägen, genom Solberga, Kontrollvägen och ned till Västberga Allé för fortsatt färd ut på Södertäljevägen och ett litet varv vid Marievik för att komma upp och över på andra sidan Liljeholmsbron. Här kändes det att folk hade målvittring. Tempot var högt och det var ruskigt kul att ligga tätt på hjul genom kurvorna.
En sak jag kände mig ruskigt nöjd med genom hela loppet, förutom att jag kände mig pigg hela vägen (nästan), är att jag fick alla igångdrag efter kurvorna att fungera i princip felfritt. Jag brukar alltid tappa efter kurvorna men den här rundan lyckades jag finfint med rätt växlar och ben som orkade trycka på ordentligt. Det i sig gjorde att allt blev så himla mycket roligare också, att inte tappa hjulet framför i varje kurva. Kände mig liksom lite proffsigare 😉
Det ska erkännas att tankeverksamheten inte var på topp när vi kom över Liljeholmsbron dock. Vi svängde direkt vänster ned på Hornsgatan för att ta oss bort mot Söder Mälarstrand och upp i Pålsundsbacke och Västerbron. Men jag var hela tiden helt säker på att vi cyklat rakt fram på Långholmsgatan. Av någon konstig anledning. För där cyklar jag ju varje dag och det var ganska tydligt att vi inte gjorde det nu…
Det gick trögt upp för Västerbron. Och Patrick som hade problem med rygg och trötthet fick helt plötsligt eld i baken och drog iväg, undrandes om jag skulle med. ”Jag kommer” sa jag och gjorde ett tappert försök, men benen var trötta. På rakan Rålambshovsleden fick jag lov att ta rygg på en annan cyklist istället för att försöka jaga ikapp Patrick, för det orkade jag inte. Dock fixade jag att gå om denna rygg och några till på upploppet och med bister sliten min rulla över mållinjen på den officiella tiden 5:00:42.
Under loppet fanns även några utmaningar. Först hade vi ”Flygande Kilometern” på väg ned mot Nynäshamn. Den skippade jag, kände att jag hade nog ingen chans att placera mig speciellt bra där… Nu kan jag inte se resultaten för just loppet, men jag kan se att jag snittade drygt 38kmh på den kilometern, och då låg jag med i en klunga utan att ta i. Det ger mig just nu plats 614 på sträckan räknat på hela året.
Den andra utmaningen var några klättringar vars sammanlagda tid räknas ihop. Den lämnar vi utan vidare kommentarer.
Slutligen så var det Twin Time Challenge. Två gånger två kilometer som skulle cyklas lika fort. Och utan att ens försöka lyckades jag pricka in dem med en (1) sekunds marginal! Inte för att jag tror att det kommer ge mig någon belöning i någon form, det fanns säkert ett antal av de ca 3000 startande som prickade in dem precis. Men lite kul är det.
För att summera det hela så finns bara ett ord. Toppen! Att det här loppet inte lockar ännu fler cyklister är för mig en gåta. Visst, jämför man med andra lopp så är anmälningsavgiften dyr. Och förra året kändes det sådär med tanke på trafikarrangemang och vad som erbjöds i depåer och efter målgång. Men arrangören tog till sig kritiken och bättrade sig på många punkter i år. Nu fanns även bullar och kaffe i depåerna, något som nog krävs för att locka motionärerna som trots allt är den stora massan. Efter målgång fanns även en helt ok matig soppa att äta. Också det mycket bättre än en banan och lite sportdryck som förra året. Så i år kändes de 900 kronorna som en bättre investering. Och jämför man sedan ytterligare med till exempel Roslagsloppen som kostar ca 450:- så tror jag, utan att veta, att ett arrangemang av detta slag, mitt inne i Stockholm och mer eller mindre helt avstängda vägar i Stockholm och kranskommuner, kostar lite mer att driva igenom. Och för min del är just de avstängda vägarna ett jättestort plus. Det är helt enkelt så häftigt att få känna sig prioriterad!
Jag kommer tillbaka nästa år. Och om vi kan hjälpas åt att sprida årets succee kan vi nog få med oss ytterligare några stycken. Kanske rent av så många intresseanmälningar (om arrangören använder sig av till nästa gång också) att priset rent av kan sjunka lite? För det tror jag också hjälper till att locka flera.
Tack till alla som gör detta lopp möjligt. Det uppskattas verkligen. Och jag hoppas det kan växa till något större. Det vore dessutom kul om Elitloppet (linje) kommer tillbaka nästa år, för det tror jag drar mer publik längs banan också.
Andra Velothon-lopp
Senaste kommentarer