Nattcykling på landet

Vissa undrar vad jag håller på med. Så även jag ibland. Men så är man där ute och känner det som ingen som inte gjort det riktigt kan förstå. Här kommer en hyllning till nattcyklingen.

Jag har cyklat Vätternrundan tre gånger nu, och alla gångerna har vi startat runt tvåtiden på natten. Första gången var det mycket spänning ihopkopplat med det. Men andra och tredje gången har jag båda gångerna känt att jag vill cykla en stund på natten. Det är något speciellt där i mörkret. Ljuden och dofterna från naturen förstärks när allt annat bakgrundsljud försvinner då resten av världen ligger i sängarna och sussar sött. Det går nog inte att beskriva för den oinvigde, det måste upplevas. För man blir i det närmaste idiotförklarad när man säger att gödsel som normalt luktar… skit, blir en härlig doftupplevelse där i morgondaggen när man passerar sovande gårdar.

Det blev ju ingen nattcykling för min del uppe i Norrbotten, men jag kände att jag ville få en ordentlig runda i mörkret ändå den här sommaren. Jag har ju varit inställd på det, förutom ”träningsrundan” i maj och Vättern i juni. Dessutom ville jag se vad sponsorlampan från Team Sportia gick för, en trevlig Moon XP1000 med fyra olika lägen för fast sken och möjlighet att styra detta med en ”fjärrkontroll” vid tex bromsgreppet. Den fungerade mer än väl för mig under denna tur.

Klockan hade jag ställt på väckning 03:00. En kvart senare rullade jag iväg från stugan, och var tvungen att stanna till lite nere vid badet för att beskåda vår lilla sjö i den tidiga gryningen. Temperaturen låg på cirka sex grader och skulle komma att pendla mellan det och åtta grader under resans gång. Ganska behagligt med andra ord. Det var helt vindstilla.

Turen fick bli min normala niomilsrunda. Upp mot Brenäs först. Där kom mina första funderingar. ”Det är ju mitt i natten för sjutton! Kanske skulle jag vika vänster direkt mot Hävla och femmilsrundan istället?” Men jag lyckades övertala mig själv att göra som jag tänkt. Att istället svänga höger och ta vägen mot Forsa. Bara på den korta biten var jag tvungen att stanna till och njuta av den vackra morgonen. Jag kunde helt enkelt inte trampa förbi!

Uppe i Forsa vek jag så av mot Vingåker. En nästan två mil lång mer eller mindre rak sträcka genom den mörka skogen. Här nådde inte gryningsljuset ned på vägen på grund av alla träd, och lampan gjorde stor nytta. När jag passerade ett öppet parti i skogen med ett större fält såg jag i ögonvrån hur ett par rådjur stod precis i kanten av dimbanken som svepte in. En bild av ett vykort dök upp framför mina ögon och jag försökte stanna och fotografera så fort jag kunde. Men självklart hade rådjuren redan uppfattat min närvaro och försvunnit. När jag fortsatte och återigen hade skog tätt intill på båda sidor hörde jag kvistar knäckas i beckmörkret till höger om mig och jag fick intala mig själv att det mest troligen är de rådjur jag alldeles nyss såg, allt medan pulsen steg en aning.

En bit längre fram noterade hjärnan mer än ögonen något som avvek från det normala (vad som nu är normalt med att cykla på en kolsvart väg genom skogen helt ensam klockan fyra på morgonen). En bit fram just utanför ljuskäglan befann sig någonting stort och mörkt på vägen. Ganska snart såg jag att det var en älg! Det blev till att slå av på farten och se vad den skulle ta sig till, men den lunkade bara lite långsamt av från vägen och ut i skogen.

Något som också är lite speciellt med nattcyklingen är att det gäller att vara mer uppmärksam och mer på helspänn då man egentligen bara ser det som befinner sig i ljuskäglan framför sig. Från styret och bakåt är det helt kolsvart, och du ser inte ens dikeskanten 50cm åt sidan. Så cyklar man i 30kmh gäller det att ha koll på hur vägen ser ut. Själv kände jag ibland under denna rundan att 30 var för fort, och 25kmh kändes mer som en fart min stackars hjärna kunde hantera informationsflödet i.

Under den fortsatta vägen mot Vingåker noterades ett par harar på vägen, dovhjortar och rådjur både syntes och hördes i skogen, och en och annan rovfågel passerade över huvudet. Saker man inte alls ser och hör lika mycket när man cyklar under dagtid. Väl framme i Vingåker styrdes kosan söderut igen, mot Hävla. Nu hade solen börjat titta upp över horisonten och någonstans i närheten av Skedevi var jag helt enkelt tvungen att stanna där vägen passerade nära en del av sjön Tisnaren. Soluppgången över det ångande stillastående vattnet var helt enkelt för fin för att bara cykla förbi. Igen. Men efter en stund fortsatte jag igen. Bara för att på vägen mellan Hävla och Rejmyre vara tvungen att stanna till igen vid en liten sjöstump som jag ofta tar en paus vid på mina rundor. Även här var utsikten över vattnet helt underbar och så avslappnande. Så stoppet blev kanske lite onödigt långt till och med.

Efter detta sista stopp fick det lov att bli non-stop hela vägen tillbaka tänkte jag… men icke. När jag kom fram till Bremyra var jag bara tvungen att stanna till vid det gamla kvarnfallet, och dessutom ta mig en bit ner på den väg som heter Linbanevägen. Ett namn som kommer från den tid då det gick en linbana från Simonstorp ute vid nuvarande Rv55 in till Rejmyre glasbruk för godstransport. Under alla år har vi aldrig tagit oss ner till sjön den här vägen, men nu vet jag vad som döljer sig bakom krönen. 🙂

Väl hemma i Bränntorp igen fick det bli den sedvanliga nedvarvningen på bryggan. Den här gången vid stora badet då solen ännu inte nådde ner till vår vanliga badbrygga. Badet hoppade jag dock över för temperaturen i skuggan nådde ännu inte över 10-strecket. Jag hade ingen lust att cykla hem blöt (handduk hade jag ju ingen med mig) i de graderna trots bara någon kilometer till stugan. Men det blev en ganska lång nedvarvning där på bryggan. I solen. Med den stilla sjön omkring mig. Och ljuden från ett långsamt vaknande fritidshusområde från husen.

Rundan bestod av 3h20m effektiv cykling men tog 5,5 timmar i anspråk med alla trevliga stopp inräknade. Nattcykling handlar om att njuta av allt runtomkring, inte plöja igenom ett träningspass. Det kan man göra på dagen när man lättare ser vad som händer omkring en. Vill man ha någon träningsvinkel på det, kan man se nattcyklingen som ett lågpulspass.

Jag vet inte, men kanske har denna lilla berättelse fått dig att förstå varför man ger sig ut på en cykel mitt i natten i mörkaste skogen, när rätt förutsättningar ges? Om inte, ge det en chans. Testa. Om du har möjlighet, häng på nästa gång jag ger mig ut. Kanske tillför det ytterligare en dimension till din cykling, som det gjort för mig. Tala bara om att intresse finns så skriker jag till när det är dags.